|
TANNEFORS
KVARN- OCH INDUSTRIBY
Tannefors kom på ett tidigt stadium att växa upp till en kvarnby som följd
av sin placering nära forsen. I Tannefors bildades naturliga fall, vilket
gjorde platsen lämplig för utvinning av vattenkraft.
Från
1300-talet fram till tidigt 1800-tal fanns här i huvudsak uteslutande
kvarnar. I och med att staden växte, ökade även industrins framfart i
Tannefors. Den kom att vara belägen här då forsen hade en central
betydelse som kraftkälla. Industrierna flyttade in i de gamla kvarnarna
och området växte ytterligare. Vattenhjul kom att ersättas med
vattenturbiner och efter en tid fick även elektriciteten sitt genombrott.
1902
började man att få elektricitet från Vreta Kloster. Anläggningen gick
under namnet Linköpings Elektriska Kraft och Belysning AB. 1906 fanns här
fyra generatorer om sammanlagt 880hk. 1909 kom elektriciteten till
Tannefors. När alternativ till vattenkraften började att komma,
minskades områdets betydelse då industrier kunde anläggas på tomter närmare
staden.
SLUSSARNAS
BETYDELSE FÖR OMRÅDET
Kinda
Kanal byggdes mellan åren 1865 och 1871 och kom att ge Linköping en ny
transportmöjlighet. Ett flertal slussar kom att byggas i Tanneforsområdet.
Detta innebar en ökad trafikering av Stångån. Man började använda
kanalen som ett alternativ till häst och vagn, och även djur på väg
till slakthuset fraktades denna väg. Framförallt fraktades stora mängder
ved längs kanalen.
Kinda
Kanal kom att få en större betydelse för Linköping än Göta Kanal.
Uppkomsten av Göta Kanal innebar inte någon större förändring då
transporten mellan Roxen och Linköpings hamn var begränsad av Stångåns
smala, grunda parti.
Under
mellankrigstiden blev transporterna längs Kinda Kanal mindre lönsamma
och minskade kraftigt. När Drottningbron byggdes 1947 begränsades den
redan svaga båttrafiken, eftersom den endast hade ett spann på 5,5
meter. Ett beslut i vattendomstolen om att den segelfria höjden endast
behövde vara 3,09 meter över Stångåns högvattennivå, innebar mer
eller mindre slutet för frakttrafiken på Kinda Kanal. Från 1906 har den
endast använts som turistattraktion.
Kvarnfall nr 1 – Kapernaum
Kapernaum var folknamnet på den kvarn belägen
vid kvarnfall nr 1. Kvarnen tillhörde till en början Tannefors Ödegård,
vilken revs i samband med att Kinda Kanal byggdes 1865-71.
Efter att Kapernaum brunnit omkring år 1830 lät
man bygga en ny kvarn på området. Kapernaum var till en början enbart
en mjölkvarn som drevs av vattenhjul, men senare fanns där även en såg
och en grynkvarn.
1876 övertogs kvarnen av de två bröderna Österberg
vilka kom att bedriva kvarnverksamhet på bottenvåningen, men som även
utvecklar en vaddfabrik på övervåningen. Tillverkningen av vadd skulle
antagligen fungera som ett komplement till förädlingen av tricot (trikå)
och ylle, vilket skedde i Tannefors Tricotfabrik som även den ägdes av
de båda bröderna. Tannefors Tricotfabrik fanns alltsedan 1870 i Nya
Stenhuskvarnens lokaler (kvarnfall nr 8 och 9).
1899 såldes kvarnen till ingenjör O. Zander.
Han köpte även de båda kvarnfallen nr 8 och 9. Zander använde kvarnen
för att kunna bygga en ränna som ledde vattnet från fallet vidare till
kvarnhuset nr 8-9. Syftet med konstruktionen var att kunna driva
elkraftverket som fanns i Nya Stenhuskvarnen vid fall nr 8-9.
Kvarnen kom att stå kvar fram till 1930.
Kvarnfall nr 2
– Pustan
Pustan fick antagligen sitt namn av att den pustade då den arbetade.
Pustan var en mjölkvarn som fick sin kraft
med hjälp av vattenhjul. Kvarnen fanns kvar fram till 1875 då den revs
och Tannefors Kvarnaktiebolag växte fram vid kvarnfall nr 2 och 3.
Kvarnfall nr 3 –
Cylinderuret
Kvarnen ägdes av Tannefors Nattstuvegård
(ett annat namn för Nattstugegård) fram till 1875, då den övertogs av
Tannefors Kvarnaktiebolag. Kvarnen har förutom Cylinderuret gått under
namnet Dahlgrenska kvarnen då den, runt 1850, drevs av Gustav Dahlgren.
Cylinderuret var en ren mjölkvarn.
Kvarnfall nr 2 och 3 – Tannefors Kvarnaktiebolag
1874 bildades Tannefors Kvarnaktiebolag och
1876 stod deras nya kvarn, Bolagskvarnen, färdig. Kvarnaktiebolaget
bedrev handels- och tullverksamhet fram till dess att man sålde rörelsen
till bröderna Österberg.
1899 köpte ingenjör Zander även denna
kvarn. I och med detta ägde han kvarnfallen nr 1, 2, 3 samt 8 och 9.
Efter en tid gick Zander i konkurrs och kvarnen övertogs nu av Östergötlands
Enskilda Bank. Till en början drevs kvarnen med hjälp av vattenhjul som
kom att bytas ut mot två vattenturbiner och en elektrisk motor. Kvarnen
var i drift en bit in på 1950-talet och revs slutligen i mitten på
1980-talet.
Kvarnfall nr 4 –
Gropen
Gropen gick under denna benämning eftersom
den var belägen i en liten sänka, en grop.
Kvarnen Gropen ägdes först av Vadstena
Hospital och sedan Linköpingshospital. Detta gjorde att kvarnen även
gick under namnet Hospitalskvarnen. 1875 arrenderade man ut kvarnen till
Tannefors Kvarnaktiebolag.
1903 köpte Vattenbolaget kvarnen för att
kunna reglera vattenmängden som strömmade till deras generatorer.
Kvarnen revs i samband med en ombyggnad av dammen 1913.
Kvarnfall nr 5 och
6 – Långholmen
Långholmen fick sitt namn på grund av sin långa
byggnad.
Långholmen användes som mjölkvarn fram till
1873, då ett av de båda fallen, troligtvis nr 6, till Linköpings
Vattenledningsaktiebolag. Den gamla kvarnen som åg kvar på tomten
fortsattes att användas och man anlade även ett snickeri samt en
hyvelfabrik på övervåningen. Efter det att kvarnen drabbats av en
brand, sålde också det andra fallet tillsammans med den resterande
tomten till Vattenledningsbolaget som nu byggde ut sin verksamhet.
Kvarnfall nr 7 –
Solskina
Vid det översta fallet på den norra sidan
var kvarnen Solskina belägen. Namnet på kvarnen var egentligen Hellegårdskvarnen
eller Fogdekvarnen, men i folkmun gick den under namnet Solskina eftersom
solen alltid låg på.
Kvarnen fungerade till en början som en mjölkvarn.
Den drevs av ett vattenhjul.
1877 köptes kvarnen av fabrikören och
predikanten Holmgren som lät riva kvarnen. Istället lät han inrätta en
vaddfabrik och ett ullspinner för tillverkning av ullgarn och shoddy (ett
långhårigt yllelump avsett för billigare kläder). Verksamheten kom att
gå under namnet Holmgrens Ullspinneri. Vattenhjulet ersattes i slutet av
1890-talet av vattenturbiner och slutligen fick elektriska motorer
komplettera turbindriften 1920. Detta visar på hur utvecklingen gick framåt
för Tannefors som industriområde.
Kvarnfall nr 8 och
9 – Nya Stenhuskvarnen
De båda kvarnfallen nr 8 och 9, med kvarnarna
som tidigare gått under namnen Jerusalem och Vinterbråka, köptes 1857
av ett bolag från Norrköping. Bolaget lät riva de båda gamla kvarnarna
och uppförde istället en ny kvarn i tegel som kom att gå under namnet
Nya Stenhuskvarnen. (Den gamla Stenhuskvarnen var den som låg belägen
vid kvarnfall nr 5 och 6 och även kallades för Långholmen.) Bolaget
drev inte själv kvarnen utan lät arrendera ut den.
Bolaget gick så småningom i konkurrs och
kvarnen köptes upp av ett nytt bolag som lät riva ut kvarnverket och istället
anlades en tricot- och yllefabrik. Den nya verksamheten fick namnet
Tannefors Tricotfabrik och det anlades även ett färgeri och blekeri på
kvarnmarken. Bröderna Österberg tog över kvarnen 1873 och fortsatte att
driva verksamheten. De båda bröderna ägde även kvarnen Kapernaum
(kvarnfall nr 1) där de hade en vaddfabrik som kompletterade verksamheten
i tricotfabriken.
1899 sålde Österbergs verksamheten till
ingenjör Zander som också köpte de tre översta kvarnarna på södra
sidan (Kapernaum, Pustan och Cylinderuret). Zander döpte om företaget
till Stångåns Tricotfabrik.
Efter en tid gick man över till att använda
sig av turbindrift för att driva maskinerna. I fabrikens bottenvåning
installerades så småningom en växelströmsgenerator på 3000 volt. Den
drevs till en början av turbinerna som tillhörde kvarnen, men snart
byggde man en ränna från den kvarnfall som Zander låtit köpa på
motsatta sidan av ån (kvarnfall nr 1, Kapernaum).
Då Zander gick i konkurs såldes kvarnen till
Linköpings Elektriska Kraft och Belysningsbolag. En rad olika företag
och bolag kom att inhysas i kvarnen i olika omgångar, bland annat
Elektriska Spisbrödsfabriken Nordstjärnan och Vato som tillverkade
vakuumför-packade soppor, senare känt som Blå Band.
Kvarnbyggnaden står kvar än idag och
fungerar som hyreshus vilket den byggdes om till 1996.
Kvarnfall nr 10 –
Skalleborana
Fram till 1893 stod här en gammal kvarn,
vilken gick under namnet Skalleborana. Vid den tidpunkten revs den gamla
kvarnen och istället lät man bygga en ny och modernare kvarn vilken gick
under namnet Tannefors Nya Valskvarn. Kvarnen förbättrades allt mer
under årens gång och blev den största och mest moderna kvarnen vid
Tanneforsfallen. Kvarnen kom även att i gå under namnen AB Eriksson
Valskvarn fram till 1947 och Östgöta Grynkvarn till mitten av
1950-talet.
Kvarnen revs 1973.
Kvarnfall nr 11 –
Krypin
Krypin kom troligtvis att kallas detta då ägaren
av kvarnen lät luffare sova här samt få en frukost.
Krypin ägdes av Gestorps gård fram till 1882
och var sedan kvarn under ett flertal olika ägare fram till 1893. Då
anlades en reparationsverkstad på området till Valskvarnen vid kvarnfall
nr 10. Efter en tid inrättades här Tannefors Nya Tricotfabrik.
Verksamheten fortsatte fram till 1911 och efter detta fungerade kvarnen
som en tullkvarn fram till 1956.
Kvarnfall nr 12 – Snuggan
Snuggan fick sitt namn eftersom den
”snuggade” (tiggde) till sig vatten för att kunna mala.
På 1860-talet köpte Johannes Hansson från
Åtvidaberg kvarnen och han drev kvarnen fram till det att han dog av
lunginflammation efter att ha fallit i vattnet. Hans arvingar, och främst
sonen Oskar Fredrik Hansson, tog över kvarnverksamheten. Kvarnen var i
drift fram till 1920 och efter det användes den främst som bostad av
syskonen Hansson. Då O.F. Hansson, som sista efterlevande av J. Hanssons
barn, dog 1929 testamenterade han hela egendomen till Linköpings stad.
Staden lät riva kvarnen 1931.
UTVECKLINGEN
FRÅN KVARNAR TILL INDUSTRIER
Då industrialiseringen först kom till
Sverige skulle vattnet få en stor betydelse. Vattnet kunde utnyttjas som
transportmedel och inte minst som energikälla.
I Linköping kom just vattenkraften att
dominera som energikälla fram till 1890-talet. Med detta i åtanke är
det därför inte så konstigt att det är i Tannefors som vi finner
industraliseringens första spår. I Tannefors faller ån på en kort sträcka
10 meter vilket har givit upphov till en rad forsar och fall. Dessa fall
har utnyttjats alltsedan medeltiden.
Redan under 1300-talet kan man se spår av
kvarnverksamhet i Tannefors och mycket troligt är att kvarnar har funnits
och varit verksamma i området ännu tidigare. En kvarnby växte fram och
vattenkraften kom snart att utnyttjas även till annan verksamhet. År
1628 anlades ett pappersbruk i anslutning till kvarnbyn. Samma år utfärdade
Gustav II Adolf privilegier för pappersbruket.
Under större delen av 1800-talet dominerade
fortfarande kvarnrörelsen. Tannefors hade 12 kvarnfall i Stångån som
var uppdelade mellan tolv olika kvarnar, sex på södra sidan och sex på
norra sidan. Ibland kan det ha varit svårt att fastställa antalet
kvarnar och storleken hos kvarnbyn då flera kvarnar kunde vara
sammanslagna samt att en kvarn kunde ha flera hjul till olika
verksamheter.
Varje mjölnare var i besittning av jord som hörde
till kvarnen. Viktigt var även att man hade vattenrätter i ån. Detta
innebar att man kunde ta vatten från ån samt att de kunde fiska. Tillgången
till vatten var enormt viktig, och det var just denna tillgång som var
orsaken till att industriverksamheten tog över kvarnarnas lokaler.
Kvarnverksamheten fortgick även in på
1900-talet; då med den moderna kvarnen AB Erikssons Valskvarn som 1946,
efter ombyggnader, startade igen under namnet Östgöta Grynkvarn (belägen
vid kvarnfall nr 10).
Under 1870-talet började verksamheten vid
Tannefors att ändra karaktär. En rad nya företag grundades, främst
inom textilindustrin. Området fick företag som ullspinnerier,
vaddfabriker och tricotfabriker (trikå). Bland de främsta kan omnämnas
bröderna Österberg som ägde Tannefors Tricotfabrik, belägen vid
kvarnfallen nr 8 och 9 (Nya Stenhuskvarnen) samt en vaddfabrik belägen
vid kvarnfall nr 1 (Kapernaum). En stor del av verksamheten skulle år
1899 övertas av ingenjör O. Zander som döpte om den tidigare
textilverksamheten till Stångåns Tricotfabrik.
Allteftersom tiden gick kom vattenkraftens
betydelse att ersättas av elektriciteten. De gamla vattenhjulen kom att
ersättas av vattenturbiner. Vid många fall användes dessa för att
driva elektriska generatorer. Elektriciteten kom till Tannefors under
1890-talet. installerade Tannefors Tricotfabrik fick dock sin elektricitet
ca 1902. Tannefors historia som kvarnområde tog slut 1956 i och med att
verksamheten vid kvarnfall nr 11, Krypin, upphörde. Under denna tid drevs
kvarnen av Carl E. Peterson som Linköpings valskvarn.
Källor:
Lennart Aronsson; Linköpings hembygdsförening
Per Peterson; Historia 2-uppsats LIU 1992
Hans Nilsson; Stångebro, händelser vid vattnet 1998
Linköpings
historia del 4, 1978
|