.Argentina Venezuela Mars 2005.

1780 undersökta patienter och 2299 utdelade glasögon. Det blev resultatet av Vision for alls första resa till Argentina och Venezuela.

Det är den 5:e mars och solen steker på flygplatsen i Buenos Aires. Aningen trötta av den 14 timmars långa resan släpar vi våra 250 kilo glasögon genom tullen, in i bussen och till det kubanska alfabetiseringsprojektet Yo si puedos högkvarter; en villa i utkanten av staden.

Det är med Yo si puedo vi ska samarbeta under våra två veckor i Argentina. Med kubanerna som rest till Argentina för att lära analfabeter att läsa. Argentina är kanske inte det första landet man tänker på när någon talar om analfabeter, men faktum är att 5 procent av landets 40 miljoner invånare är analfabeter. Det var för att hjälpa dessa människor som den kubanska organisationen IPLAC, Instituto Pedagógico Latinoamericano y Caribeño, skickade folk till Argentina. Med hjälp av videoinspelade lektioner och ett alfabet översatt till siffror lär sig Argentinas analfabeter nu att läsa. Hittills har 350 center för att lära sig läsa upprättats av IPLAC, bara i Argentina. Projektet har över 2100 deltagare och redan nu har mer än 500 elever lärt sig att läsa.

Elevernas åldrar varierar lika mycket som orsakerna till att de inte kan läsa. Vi har kommit för att hjälpa dem som inte kunnat se bokstäverna och inte haft råd att göra vare sig en synundersökning eller skaffa glasögon.

Redan andra kvällen reser halva vår grupp till staden Cordoba med tio väskor glasögon. Ingen av oss har varit i Argentina förut och bara en av oss, Marlene Pedersen, har arbetat med VFA tidigare. Marlene jobbar till vardags på Synoptik i Västerås. För två år sedan var hon i Peru tillsammans med VFA, och sedan dess har hon velat resa igen.

- Det är hårt arbete men känslan av att verkligen göra en insats som förändrar livet för människor gör att det är värt det, säger hon.

Eftersom Marlene är vår enda veteran får hon snabbt smeknamnet la chefa, både av oss och kubanerna Aldo och Reynaldo som är IPLAC:s utsända i Cordoba. Jag är den enda som pratar spanska och blir automatiskt chefens assistent och allas översättare. Våra oerfarenheter och begränsningar har både fördelar och nackdelar. Vissa saker går lättare att reda ut eftersom viljor och åsikter begränsas, samtidigt uppstår en hel del missuppfattningar av precis samma orsak. Många av problemen berodde på det knackiga samarbetet med Argentinas oftalmologer. För att vi skulle kunna skänka glasögon till patienterna var en oftalmolog tvungen att skriva under ett recept som intygade att personen i fråga verkligen behövde glasögon och att han eller hon fick rätt styrka. Lätt fixat kan tyckas, men våra oftalmologer var väldigt noggranna. De satte inte sin namnteckning på ett papper bara så där, utan ville helst av allt göra om hela undersökningen själva för att verkligen vara säkra på att allt blev rätt. Omständigheten gjorde det nästan omöjligt att hålla det höga undersökningstempo, 60 personer per optiker och dag, som vi försökte hålla. Köerna utanför våra primitivt monterade kliniker, ofta i något kommunhus, växte hela tiden och när vi arbetat utan uppehåll från åtta till fem var vi långt ifrån klara. Den första dagen i Cordoba arbetade vi till nio på kvällen. Vi var helt slut och tålamodet var noll; ibland kände jag mig snarare som en medlare än översättare. De följande dagarna blev inte riktigt lika långa och det hanns med några kortare turer bland stadens butiker och trevliga middagar med våra engelskstuderande tolkar. De tog väldigt väl hand om oss och vi kunde alla enas om att Argentina på många sätt liknar om inte Sverige så i alla fall Europa. Modet var det samma, naturen hade många likheter och mentaliteten likaså. Skillnaden låg mera i landets ekonomi än dess innehåll. Och i mängderna kött på grillen!

Några dagar senare var det dags för oss att resa tillbaka till Buenos Aires för att möta upp med resten av gänget. Den andra, som rest till Santa Fe, hade inte kunnat arbeta alls på grund av konflikter med oftalmologerna där. Det gjorde att vi kände oss extra välförtjänta av våra lediga dagar i huvudstaden och den fantastiska dagsturen till den historiska staden Colonia del Sacramento i Uruguay.

I Venezuela var allting annorlunda. Det såg vi redan från flygplansfönstren. Ett turkost hav smekte in över vita stränder och kring den stora huvudstaden Caracas höjde sig enorma berg. Väl på marken kunde vi alla förundras över det löjligt billiga bensinpriset, 25 spänn för full tank, alla stora jeepar och gamla skrangliga amerikanare som for fram i trafiksmeten på motorvägarna och värmen. Det var inte bara solen som brände, människornas vilja att förändra och förbättra var lika stark. Samtidigt fanns våldet, den enorma fattigdomen och drogerna bubblande under den välsminkade ytan. Var än vi ville gå var vi tvungna att ta med oss någon av de lokala invånarna och under bilfärder i huvudstaden låstes bildörrarna och stora pistolen plockades fram; om det fanns en sådan att tillgå. Att ta en kvällspromenad var inte att tänka på.

Även här samarbetade vi med Yo si puedo, i Venezuela kallat La Misión Robinson. Just det Robinsonprojekt vi arbetade med hade sin verksamhet på en av de alternativa mediernas radiostation; Radio Zamora Libre, i staden Charallave. Att vi arbetade i radiostationens lokaler ledde till stor uppmärksamhet. Även i Argentina deltog vi i radioprogram och blev intervjuade av tidningar, men i Venezuela var uppmärksamheten ännu större. Redan andra dagen var några ur gänget med i både TV och radio. Liv Ronnestad, som inte bara är söt utan även blond, var nog den som fick utstå allra mest uppmärksamhet och kommentarer.

- Programledaren på radion tog till och kort på mig! Berättade hon efteråt.

Över huvud taget var det mycket svårare, för att inte säga omöjligt, för oss 15 bleka nordbor att smälta in i Venezuela. Arbetet däremot, flöt på lättare i Venezuela än i Argentina. Nu behövde vi inte få en underskrift av en lokal oftalmolog och kunde styra upplägget mera själva. Men en första resa är alltid en första resa och vi kunde inte undersöka så många som vi önskat. Säkerligen kommer arbetet att bli mycket effektivare nästa gång, med fler och mer behövande patienter. Fritiden då? Jo, alla faror till trots hann vi avnjuta några härliga dagar i kuststaden Macuto, med både sol, bad, shopping och hisnande klättring barfota i bikini!

Lisa Karlsson, journalist och numera även
specialist på att reglera plastbågar med tändare.