|
Reserapport från glasögonresa till Kenya/Uganda 2007 |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Minus tjugofyra. Plus sjutton. Det kunde vara temperaturen i en nordsvensk stad kontra en by i östafrika samma dag i oktober. Men det är det inte. Det är extremerna i glasögonstyrkor som delats ut under en glasögonresa till Kenya och Uganda under två veckor i oktober och november 2007. Glasögonresan gjordes i samarbete mellan Studieförbundet Vuxenskolan (SV) och Vision For All (VFA). Bakgrunden till resan är det arbete som SV bedriver i Kenya och Uganda sedan drygt femton år tillbaka. SV är ett av Sveriges största studieförbund och bedriver folkbildningsverksamhet i cirkelform. I Sverige handlar det mycket om språk- och hantverkscirklar, men SV har också en stor internationell verksamhet. I bl a Kenya och Uganda har SV i Västra Götaland och SV Gävleborg-Dalarna satsat på bybibliotek. Ett antal byar har fått ett bibliotek med böcker som kompletteras i stort sett varje år. Böckerna tar upp så vitt skilda ämnen som grundläggande hygien, kostlära, byggnadsteknik, underhåll för traktormotorer, odlingsmetoder och mycket annat. Med biblioteket som bas, böckerna som verktyg och cirkeln som studieform kan lokalbefolkning ta till sig av kunskapen och på sikt skapa sig ett bättre liv. Hjälp till självhjälp. För några år sedan växte insikten fram om att inte alla kunde ta del av böckerna. Även om läskunnigheten i många fall är hög saknas ändå möjligheterna på grund av synsvårigheter. Det saknades helt enkelt glasögon. I det skedet togs kontakt med VFA. VFA är en ideell och politiskt obunden organisation som erbjuder synundersökningar och delar ut bra, begagnade glasögon till de allra fattigaste. Därigenom förbättrar man förutsättningarna och möjligheterna till utbildning och arbete. Sedan organisationen grundades 1995 har VFA organiserat och lett i genomsnitt fyra resor per år till länder som Chile, Nicaragua, Peru, Bolivia, Kenya och Uganda. Hittills är det ca 45 000 personer som undersökts och fått glasögon. Under två veckor i slutet av oktober var det således ett gäng på elva personer som åkte till Kenya och Uganda för praktiskt biståndsarbete. Från VFA deltog John Godoy, Thomas Persson, Margareta Barreby och Jörgen Gustafsson, alla optiker samt Maja Persson och Maria Stenman som deltog som optikerassistenter. Från SV Västra Götaland deltog Inga-Britt Karlbom, Anna Gunlycke och Stefan Landberg och från SV Gävle-Dalarna Christina Pennlöv och Arne Andreasson. Arbetet under de två veckorna är många gånger intensivt. Väl ute i byarna väntar en stunds hårt arbete för att organisera upp kön av de väntande, fundera ut var och hur optikerna ska jobba med sina synundersökningar och placera glasögonlådorna på ett bra sätt så att assistenterna snabbt och smidigt både med och utan tolk kan prova ut glasögon. Samtidigt gäller det att hålla ett öga på himlen. Det är regnperiod i Kenya och Uganda nu, om än s k ”short rains”. Det innebär att det i princip dagligen kommer korta, och ibland väldigt kraftiga, skurar. Om man väl är tillbaka på hotellet så är det ganska mysigt att sitta under taket på terrassen och prata igenom dagen med kollegerna, granska statistiken och titta ut över horisonten. Snart hörs mullret på avstånd, molnen tätnar, solen försvinner och sedan kommer regnet. Med ett smatter mot plåttaket blir det en härligt uppfriskande skur under en halvtimme eller så, innan åskan drar vidare. Att vara ute på de röda lerjordsvägarna många kilometer från allfararvägarna är förstås inte att rekommendera när regnet nalkas - vägarna blir ofarbara och såphala. Därför gäller det att hålla ett öga på himlen. Arbetet har sina andra sidor också. Hakuna matata eller ”inga problem” är en inställning som inte bara kenyaner och ugandier har, utan också något vi som besökare måste ha. Till exempel efter upptäckten att den andra bilens chaufför inte hade sitt pass med sig när vi ska igenom tullen mellan Kenya och Uganda. Nu löste det sig ändå och allt var hakuna matata. Tills en långtradare rände in i oss. Vi stod stilla och skulle precis till att köra ut från tullstationen när en långtradare skär en kurva och bakdelen på släpet tar bakrutan på höger sida (det är vänstertrafik i Kenya och Uganda) och nästintill rycker loss hela bagageluckan. Glassplittret yr och kaoset är totalt. Lyckligt nog blev ingen skadad, men i diskussionerna efteråt var många chaufförer som väntade på oss inte så glada… Kenyaner i Uganda är inte alltid uppskattade, men i detta fall hade vi den ugandiska polisen, säkerhetsvakterna och tullarna på vår sida. Efter ett par timmar vid den angränsande polisstationen och efter att ha draperat plast över sido- och bakfönstret kunde vi köra vidare. Oftast är också arbetet så hårt att det inte är tal om någon lunch. I stället är det en karamell eller två och ett Marie-kex eller fyra som har fått ersätta lunchen tillsammans med en klunk vatten när möjligheterna erbjudits. Lusten och viljan att hjälpa till har varit stor och i de flesta fall har vi lyckats. Solglasögon och andra starka glasögon till ett par albinos, eller starka läsglasögon till en mama i 90-årsåldern eller kanske distansglasögon i ett par snygga bågar till en ung kille eller tjej i nedre tonåren är bara några exempel på lyckat resultat. Dessvärre har dock många varit så synskadade eller blinda att vi inte kunnat hjälpa dem med annat än att ge dem pengarna tillbaka. Utöver arbete har det också funnits tid för lite turistande. Staden Jinja, vid Victoriasjön, är startpunkten för Nilens flöde från Victoriasjön och fyrahundrasextio mil norröver till Medelhavet. Leoparder och babianer i Nakurus nationalpark i Kenya har vi också sett. Men att vara turist – om än arbetande – är inte alltid lätt. Ett exempel på det är Ugandas oerfarenhet av turister. En kväll beställdes middagen vid sju. Vid åtta hade vi fått in förrätten och vid kvart i nio hade sex av nio fått in varmrätten. Halv tio hade två av de tre sista fått in sin middag men då var fläskköttet de beställt i princip rått och därmed oätligt varpå det skickades ut. I stället erbjöds kyckling, som för övrigt visade sig vara det enda som fanns trots en i övrigt stor meny. Klockan tio påbörjades diskussionen om notorna… Hakuna matata. Det råder dock ingen som helst tvekan att trots solsveda, diarreer, bristande service och ibland ogina mottagare som inte gillar glasögonmodellen så finns det också en annan sida av glasögonresorna. Alla vänliga och generösa givare i Sverige, optiker och optikerassistenter som avsätter en stor del av sin fritid för rengöring och uppmätning av glasögon, Lions-klubbar som betalar en del av frakten, chaufförer som ställer upp, en gin och tonic på terrassen på kvällen och sist men inte minst alla glada människor i Kenya och Uganda som strålar av lycka för ett par nya glasögon. Bilderna talar nog för sig själv. Ett varmt tack till alla som har gjort den här glasögonresan möjlig! Och ett stort tack till mina reskamrater för en på alla sätt givande resa. Det här är solidaritet och biståndsarbete i praktiken!
/Stefan Landberg
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
