Med Vision for All … till Peru 2007

Text: Paul Folkesson

 VFA nionde gången i Peru

Peru var ett av de första länderna Vision for All, VFA, besökte. Det startade med att John Godoy, VFAs initiativtagare och grundare tog med sig några optiker och assistenter samt ett antal glasögon 1997. Redan då var ett av besöksmålen klostret i centrala Lima, ett mål som har återkommit. Nunnorna har bra ordning och tar väl hand om dem som ska kallas. Drygt 200 personer per dag kommer på synkontroll till VFA denna väg.

 Detta år hade vi två nya besöksmål, Villa Rica i regnskogen och Piura uppe i nordväst i ökenregionen närmare ekvatorn.  

En resa med VFA kan indelas i mjuka och hårda fakta. Mjuka fakta handlar om de människor vi möter, hur vi arbetar och vad som händer runtom oss hela tiden. Hårda fakta är exempelvis den statistik som vi för varje dag över dem som besöker oss gällande ålder, antal och vilken typ av glasögon som delas ut mm.  

Mjuka fakta

Hur går då en sådan här arbetsresa till? I princip sker arbetet likartat oberoende av om vi besöker Peru, Nicaragua, Afrika, Estland eller något annat land.  

En resa med VFA börjar redan på hemmaplan ett halvt till ett år innan själva resan. Resenärerna deltar i arbetsmöten som VFA organiserar då insamlade glasögonen tvättas och märks upp samt läggs i påsar märkta med styrka.  

Varje volontär som åker ut med VFA får antingen själv betala sin resa eller på något sätt hitta sponsorer till sin resa. Årets resa till Peru belastade varje deltagare med runt 2000 USD. Som ”extra option” kunde de som ville ”hänga på” en tur till Cuzco och Machu Pichu för en tillkommande kostnad av 600 USD. Alla i årets team gjorde detta tillägg. Undertecknad tog några dagar extra utöver det och besökte Titicaca sjön och de olika befolkningar som lever där av och med naturen. Men som sagt, själva VFA-resan var alltså arbetsdagarna i Lima, Villa Rica och Piura.  

På utresan har varje resenär drygt 300 par glasögon i sin resväska. I de länder vi besökt tidigare byggs efter hand ett litet lager upp av glasögon som tagits till landet men som inte funnit bärare med motsvarande styrkebehov ännu.  

Våra kontaktpersoner på plats har vidtalat drygt 200 personer var dag som ska komma på undersökning till oss. De registreras med hjälp av lokala personer utifrån namn, kön, ålder, om de kan läsa och har ett jobb. Vanligen täcks de första tre faktorerna in medan de två sista vanligen oftast inte är tillämpliga.  

En vanlig dag på jobbet

Varje ny plats som vi besöker har ungefär samma arbetsplanering. En vanlig dag på jobbet med VFA kan enklast beskrivas enligt följande. Upp tidigt och iväg till dagens arbete som vanligen börjar vid åtta lokal tid. Då vi kommer till en ny plats försöker vi hitta lämplig placering av undersökningsplatserna med tanke på ljusinsläpp, avstånd till provtavla och om möjligt en plats i skugga. För assistenterna gäller att hitta ett bra flöde så att de som kommer med recept efter provning kan sitta ned i lugn och ro medan de väntar på att få sina glasögon.  

Patientflödet tillgår så att optikerna undersöker patienten, bildar sig en uppfattning om behov och skriver ned undersökningsresultat som får utgöra ordination. Med lappen i handen går så patienten till assistenterna som letar igenom lådorna med insamlade glasögon och plockar fram de som ligger närmast till i styrka. Rör det sig om väldigt starka glas får vanligen patienten två par där ett av dem utgör reservpar om det första skulle gå sönder. Detta som säkerhet då patienterna oftast är ”medellösa” och inte har möjlighet att betala själv för ett par nya glasögon.  

Arbetsschema projekt Peru 07

För att delge dig som funderar på att åka med hur arbetet tillgår följer här detta projekts arbetsschema. Första dagen i Lima ägnades åt återhämtning. Med sex timmar fel i dygnsrytmen, en flygresa på över fjorton timmar plus tillkommande tid för byten så är man lite groggy. Vi landade på morgonen och vår chaufför Mario som vi snabbt döpte till Supermario väntade på oss tillsammans med John. John hade åkt i förväg som inbjuden till ett universitet i USA för att föreläsa om VFAs arbete.  

Vi installerade oss på väldigt enkelt hotell i ett av de lugnare områdena i Lima, efter en halvtimmes färd i minibuss genom Limas i avsaknad av regler obegripliga trafik. Landets förre president avskaffade bilbesiktningen och jag gissar att lejonparten av trafikanterna har fått eller köpt sina körkort på något sätt. Uttrycket ”störst går först” har nog aldrig varit tydligare för mig. Av landets 26 miljoner invånare bor drygt åtta i Lima, det märks på trängseln i trafiken.  

Efter uppackning på rummet, vi hade i varje fall toalett och dusch till varje rum, gick vi tvärs över lilla parken vid hotellet till Johns tanter för att äta frukost. John och Mario hade köpt ingredienserna och tanterna dukade upp i sitt privata vardagsrum. De är släkt på långt håll på något sätt och är så glada för att vi är här nu. Alla morgnar och flera kvällar serveras vi mat här under de dagar vi är i Lima. Det är en hel procedur var gång man ska ha mat. Alla tanterna ska ha vars en kindpuss och kram både då vi kommer och som tack för maten. Alla är så glada och det pratas på i ett. Trevligt för oss som kommer från vad som ibland kan kännas som ”istiden” här upp i norr.  

Allvaret börjar

Dag två börjar så allvaret. Inledningsvis är vi tre optiker och fem assistenter. Efter frukost embarkerar vi minibussen och kör under en halvtimma genom Lima till klostret som är mål för dagens arbete. Vi rör oss i de fattigaste områdena och Mario låser dörrarna på bilen. Väl framme vid klostret stannar vi framför vad som kan liknas vid en industrigrind av plåt. Det är ingången till klostrets gård. Mario tutar och en mindre dörr öppnas i porten. Personalen ser att det är vi och öppnar portarna. Vi kör in på gården och nu går allvaret med resan upp åtminstone för mig. I skydd av skuggan sitter mer än tvåhundra personer runt innergården och väntar på oss sedan flera timmar tillbaka. Då vi kliver av bilen tar de spontant upp en applåd för oss. Det är rörande och det är mer än jag i gruppen som får torka en tår ur ögat efter detta mottagande.  

Vi sätter upp arbetsplatser för tre optiker och i angränsande rum försöker assistenterna ordna hur de ska ta emot de patienter som behöver glasögon. Innan arbetet börjar samlas vi på gården och ”övernunnan” hälsar välkommen, sedan informerar John om hur vi arbetar och att det rör sig om begagnade glasögon så att vi får hitta de som ligger närmast i styrkebehov, något som alla har förståelse för.  

Efter detta börjar så första dagens arbete. Många har verkligen ansträngt sig för att tvätta sig rena och har bästa t-shirten på. Vi får denna dag 194 besökare. Då vi är färdiga bjuder nunnorna på lunch i matsalen. Det smakar alldeles extra gott efter första dagens arbete. Vi fixar till lite på lagret innan vi far iväg.  

Efter första dagens intensivs arbete och alla nya ord och uttryck på spanska är vi totalt slut på hjärnkontoret. Men vi ska väl vänja oss. Alla glada tacksamma människor är mer än lön för mödan. Dag två ser arbetsmässigt likadan ut. Skillnaden denna dag är att då vi haft ”morgonsamlingen” för alla väntande personer så ställer alla sig upp och sjunger Perus nationalsång för oss. Det är alla från äldre som knappt kan stå till barn som knappt kan gå. Det är minst lika gripande som igår då vi kom hit första gången. Kommer på mig själv med att tänka på vilket nedslag i verkligheten vi gör vid ett sådant här tillfälle.  

Dag tre förlöper likadant. Under tre dagar har tre optiker och fem assistenter nu delat ut 636 glasögon.  

Förflyttning till regnskogen och indianbefolkningen

Sedan sista man för dagen gått plockar vi ihop alla resterande glasögon för vidare transport till nästa ställe som är en ny plats för VFA. Vi ska högt upp till regnskogen i bergen med målet Villa Rica. Vid tio på kvällen embarkerar vi nattbussen som ska ta oss över ett högt bergspass. Vi försöker sova under färden men jag och några till känner av höjden då vi är som högst upp och jag tillbringar det mesta av färden stående i trappan upp till andra våningen på bussen. Där är det svalaste stället på bussen och det går lite lättare att andas ståendes rakt upp.  

Vi kommer med bussen till La Merced vid sex på morgonen och representanter för indianerna yanecha i Villa Rica väntar på oss med japanska fyrhjulsdrivna ”taxibilar”. Efter tjugo minuter på belagd väg svänger vi in på en ”dirtroad” för ytterligare en och en halv timmes färd. Eftersom det är regnperiod nu har vägen rasat på flera ställen, på andra står det små sjöar över vägen och vissa sträckor är bara våt och slipprig lera. Runt Villa Rica räknar man med att det finns 32 indiansamhällen med ca 20,000 personer.  

Vi installerar oss på hotellet, enkelt men nymålat och vi får utbytt en elkontakt på vårt rum efter att vi kommit. Det finns även dusch och toalett på rummet, även om man här har rationaliserat bort plastsitsen på stolen. Fönstret mot bakgården går inte att stänga men vi nöjer oss med att konstatera det. Varje morgon vid fyra väcks vi sedan av tupparna i grannskapet som sedan följs av skällande hundar, men på något vis är det av mindre betydelse. På något sätt ändras referensramarna gradvis under en sådan här resa.  

Efter lätt uppackning samlas vi åter och äter lite och får höra att det redan har kommit flera människor som vandrat sju – åtta timmar på stigar i skogen för att kunna vara på plats i morgon då vi börjar vårt arbete. Vi avlägger ett besök hos stadens borgmästare och redogör för hur vi kommer att arbeta. Talesmännen för indianerna har sedan flera veckor skickat ut kurirer med meddelande som lästs upp i byarna om att vi kommer och de är välkomna till oss för att kontrollera sin syn. Sedan gör vi en utfärd vid en liten sjö och paddlar, besöker en liten kaffeodling i skogen och så gör vi ett besök i en av våra kontaktmäns hemby som är en indianby långt ute i regnskogen. Vi kör länge på obefintliga vägar och sedan får vi vandra till fots en halv timme för att vägen har rasat efter allt regnande.  

Möte med riktiga indianer

Väl där möter vi alla i skogen en bit från deras by, de håller på med ett vattenprojekt med att samla in vatten via nedgrävda ledningar från branterna runt om som ska ledas ned och ge rinnande vatten. Alla är i arbetstagen och märkta av dagens arbete i lera och skog men hälsar oss artigt i hand. De följer med oss och visar hur de lever. Vi får se huset av trä med plåttak där de kokar all mat över öppen eld till byns 20 familjer, köksutrustningen av platsskålar som lätt ryms på en enkel ställning, och byns hövding som är en kvinna visar sitt hem för oss. Ett skjul av trä som här hemma skulle kunna vara ett dragigt vedskjul. Intill har de ett eget kök med eldningshörna för matlagning och makens egenhändigt snickrade bord. Här har de fött upp tolv barn. Hon visar sin högtidsdräkt som hon sedan tar på och vi tar bilder av henne och maken.  

Nästa dag börjar vi vid åtta. Några av de indianer vi mötte igår kommer men först känner vi inte igen dem. De är renskrubbade, nyrakade och har sina bästa kläder på. Åldermannen har tagit med sin högtidsdräkt och han byter om så vi får se honom i sina bästa kläder, han lyser av stolthet. Här uppe i regnskogen känns allt så mycket renare och på något sätt verkar människorna friskare. De lever av och med naturen på ett hälsosamt sätt. På två dagar delar vi ut 498 glasögon i Villa Rica. Sista dagen bjuder borgmästaren oss på kaffe och är djupt imponerad över det arbete vi utfört. Vi hälsas hjärtligt välkomna tillbaka nästa år och de hoppas att vi tar med oss läkare då också. Med en närmast obefintlig sjukvård och mycket parasiter är många sjuka helt i onödan.  

Inför arbetsdag sex i regnskogen förflyttar vi oss tillbaka till La Merced. Vi fick höra att det kom en lastbil med flaket fullt av människor igår till Villa Rica efter att vi hade åkt. På grund av regnperioden hade de haft svårigheter att komma fram på vägarna. I La Merced sätter vi upp utrustningen i en indianby i skuggan under tak av vass och reglar av bambu. De är klädda i sina urgamla dräkter och väldigt tacksamma för att vi är där. Emellertid kommer det bara 88 personer denna dag. Vi får sedan höra att de inte trodde det var sant att vi verkligen skulle komma till dem. De resonerar som så att det kommer aldrig någon från Lima en dagstur bort, då är det för dem orimligt att det skulle komma någon ända från Sverige och dessutom ge dem glasögon.  

Under sex arbetsdagar har nu tre optiker och fem assistenter delat ut 1222 glasögon varav 739 till kvinnor. Totalt 60 procent utgörs alltså av kvinnor, av dessa var 83 under 19 år.  

Ny förflyttning till ökenområdet runt Piura

På kvällen tar vi nattbussen tillbaka till Lima som vi når nästa förmiddag. Dagen i Lima ägnas åt ompackning och sortering av glasögon. Idag har ytterligare en optiker och tre assistenter anlänt. På kvällen tar vi en ny nattbuss med riktning ökenområdet vid Piura i nordväst, en timmes bilfärd från kusten. Vi kommer fram på förmiddagen nästa dag, då bussen rullar in i Piura avslutas den senaste Bond-filmen med känt tema på bussens videoanläggning samtidigt som vi utanför ser alla hyddor av lera med plåttak och en ofantlig nedskräpning av plastpåsar och annat skräp från dem som passerat på vägen. Kontrasten med Bondtemat och verkligheten utanför bussen blir väldigt påtaglig. Vi installerar oss på enkelt hotell och åker sedan ut till stilla havet för bad och avkoppling denna dag.  

Nästa morgon börjar så arbetet i Cura Mori, en oerhört fattig by. På vägen dit möter vi människor på kärror dragna av åsnor som ska ut på fälten och arbeta. Vi har här kontakt med svenska missionärer som försöker lära de boende läsa och skriva. I det läget kan det vara bra att dessutom kunna se bokstäverna så på något sätt passar VFA in här med. Vi arbetar denna dag i en samlingslokal som annars används som kyrka. Det är enkelt uppmurat och med plåttak. Plåttak och över fyrtio grader ute är ingen bra kombination för en köldtålig nordbo, men vi härdar ut med synundersökningar en trappa upp under plåttaket på vad som hemma skulle kunna vara orgelläktaren, men här finns ingen orgel, bara svenska optiker för dagen och tyg för de öppna luckorna för att ge skugga.  

På kvällen åker vi någon timme i mörkret till byn Chulucanas för att övernatta. Då vi kommer dit är mannen i receptionen så onykter att han inte kan reda ut det hela så vi ringer till hotellets ägare. Det hela reder ut sig efter ett tag men alla rum saknar rena handdukar och vår toalett är inte städad. Det får de fixa så vi kan lägga oss sedan. Lagom då vi lagt oss börjar det som vi nästa dag får reda på är en födelsedagsfest tvärs över gatan. Eftersom hotellet är ”luftigt” byggt hörs allt, även festen. De slutar framemot fyra på morgonen men då fortsätter alla trehjuliga taxi o annan trafik. De har en viss förkärlek för att använda tutan i det här landet så det blev inte så värst mycket sömn. Alltnog, vi sätter upp klinik och rullar igång verksamheten.  

Näst sista eftermiddagen efter att vi avslutat dagens arbete åker vi ut till den lilla byn La Encantada, i mitten av som det kändes ingenstans, där man arbetar med att göra keramik efter gammal tradition. Saker vi köper hemma hos krukmakaren här kostar sex gånger mer på flygplatsen i Lima ser vi senare.  

Sista dagen här uppe i nordväst åker vi mer än två timmar långt ut och på hemska grusvägar till Malacasi, ännu en by som inte många känner till att den finns. Vi hamnar också där i samlingslokal som annars fungerar som kyrka. Alla hus har plåttak och det är olidligt varmt. I lokalen intill finns en lokal ”radiostation”, den består av en man med mikrofon, en förstärkare och en trattmegafon på taket med genomträngande metalliskt ljud. Han blandar musik med reklam om vad som serveras till lunch på lokala matstället över fotbollsresultat till andra lokala nyheter. Någon säger att han gör reklam för att vi är där också. Hela tiden hänger nyfikna i alla fönsteröppningar här som på alla andra ställen. Det är ett fullständigt kreshendo av ljudmatta hela tiden. På kvällen stiger vi åter på nattbussen tillbaka till Lima som vi når nästa morgon.  

Under fyra intensiva och varma arbetsdagar har nu fyra optiker och åtta assistenter delat ut ytterligare 1011 glasögon. Även här utgörs besökarna till 60 procent av kvinnor varav 57 var under 19.  

Summering på djup o bredd

Åter i Lima kan vi summera en lyckad resa. I ett land med drygt 26 miljoner invånare räknar man med att fyra procent är rika, lika många räknas till medelklassen och resterande 92 procent räknas som fattiga, så hjälpbehovet är enormt.  Vidden av denna resa börjar så sakta gå upp för oss men det tar tid att bearbeta. Under tio intensiva arbetsdagar har vi delat ut 2731 glasögon. Nära nog alla i VFA-teamet har i varierande grad varit dåliga i magen. Hemma lever vi så hygieniskt rent och skyddat att det nästan är omöjligt att klara sig frisk någon längre tid i denna miljö, vi är inte ”vaccinerade” mot allt hemifrån. Själv tappade jag fem kilo på resan.  

Det är många intryck som ska sorteras, livet kommer nog för alltid att ha ändrats lite grand för alla deltagare. Det har kostat oss svett, möda och egna pengar att åka men vi har fått så väldigt mycket mer tillbaka. En del människor har inte gått att hjälpa, själv kommer jag alltid att minnas flickan på nio år långt ut i det allra fattigaste området i öknen som kom med svår nystagmus och ledsyn på endast ett öga. Trots beskedet att vi inte kunde hjälpa henne fick jag ett varmt leende och en spenslig kram.  

Detsamma gäller kvinnan på sextioåtta med ett amputerat ben som satt i en rullstol gjord av en plaststol med hjul på. Hon hade diabetes men hade varken råd med doktor och ännu mindre medicin för att sköta sin diabetes. Eller killen på tjuguett som på hemväg senaste julafton blev överfallen och knivstucken precis över ögat.  

Men där är också så många som fått hjälp. Farbrodern på sjuttionio som inte vågade gå till doktorn för att fixa starren för att hans jämngamla vänner hade blivit blinda efter operation. Han fick ett par glasögon med minus 4,5 och solklips som skydd mot solen. Hade han kunnat dansa hade han gjort det. Eller damen på sextioåtta som fick plus 3,5 med addition 2,75, hon sade en massa på indianspråket quecha eller möjligen spanska och pekade mot himlen, sedan fick jag en tandlös handkyss.  

Jag tänker på alla de som fick glasögon för nära håll. Nu kan de fortsätta att väva och handarbeta och till och med behålla sina arbeten och på så sätt försörja sina familjer. Barnen som fick glasögon kan nu lättare lära sig läsa och utbilda sig. Alla de som fick glasögon för avstånd och nu äntligen kan se hur det ser ut tvärs över gatan och på odlingen hemmavid får en helt ny livskvalitet.  

Otaliga är alla de minnen av hur tacksamma och glada alla blev då de för första gången på länge åter kunde se. Deras minspel är fullständigt obetalbara även om min spanska är obefintligt så känner man precis vad de tänker och försöker säga. Alla i gruppen har vi fått deras ömhets- och tacksamhetsbetygelse på olika sätt. Historierna är många och deltagarnas minnen ännu fler.  

Att stödja verksamheten

Du som vill stödja VFA’s verksamhet kan antingen bli medlem och delta på olika sätt i sortering, uppmätning av glasögon eller rent av åka med ut på uppdrag. Ett annat sätt är att stödja VFAs verksamhet genom bidrag till PG 90 06 61-0. Mer information om VFA hittar du på www.sisionforall.org