|
Svenskt
musikjubileum 2001
Den
1 februari 2001 är det två hundra år sedan Adolf Fredrik Lindblad föddes
på gästgivaregården vid Stora Torget i Skänninge. När han 23
augusti 1878 avled på Lövingsborg i Skeda socken, fullbordade han
ett liv som givit Sverige en av landets främsta tonsättare och
musikpedagoger.
Adolf Fredrik Lindblads levnadsöde blev mer fantastiskt än vad man
kunde ana, då gästgivarens 17-åriga dotter Märta Helena födde sin
oäkta son. Familjens situation var förvirrad; den nyanlände
familjemedlemmens namn gav upphov till spekulationer, först kallas
han Carl Gustaf, sedan Adolf Fredrik. Och om pojkens rätta efternamn
- hans börd och hans faders identitet - därom kunde ingen annan än
Märta Helena berätta sanningen.
Gästgivaren och bryggaren Carl Magnus Friberg var vid dottersonens födelse
1801 en drygt 40-årig man som sett sina bättre dagar. Han var född
i Skänninge och ingift i släkten Lomell, en av stadens mer välsituerade
borgarsläkter som grundade familjeförmögenheter på färgar- och
garvarhantverket. Som nygift hade Friberg det gott ställt, tack vare
svärfaderns pengar, men av olika skäl gick det dåligt för Carl
Magnus Friberg. Han avled 1802 och efterlämnade ett konkursmässigt
bo. Familjen skingrades och några barn placerades hos bättre
bemedlade släktingar, ett par söner gick till sjöss och Märta
Helena tog tjänst i Stockholm.
Barndomsåren
Och vad hände med Märta Helenas lilla pojke ? Ja, som alltid i Adolf
Fredrik Lindblads liv, så stod det redan nu en skyddsängel vid hans
sida, en skyddsängel som beskärmade sig över pojken och som såg
till att han fick det gott. Skyddsängeln var aldrig någon direkt
celest uppenbarelse utan fastmer en kvinna som av kärlek eller medmänsklig
omtanke tog sig an Adolf Fredrik Lindblad. Och kanske fanns det också
i
bakgrunden en person som utifrån sin samhällsställning diskret höll
i trådarna, en garanti för Lindblads livsöde.
Nåväl, Lindblads första skyddsängel var av det mer robusta slaget.
Hon var syster till hans mormor och gift med köpmannen Carl Jacob
Lindblad, som drev en liten handelsrörelse i Skänninge, i Nordanåkvarteret
strax väster om Skena-ån. Fru Lindblad var nog inte så överförtjust
i att få ikläda sig uppdraget som styvmor (man kan nästan höra
henne gnissla om den "förb--e horungen"), men någonstans i
sitt barska väsen hade hon ett gott hjärta - och det blev Lindblads
räddning.
Till Lindblads räddning bidrog även styvfadern Carl Jacob, som blev
varmt fästad vid sin styvson och med tiden (tillsammans med sin andra
maka, prästdotter från Vallerstad) såg till att pojken fick
utbildning i musik och komposition. Carl Jacob Lindblad gav också
styvsonen ett efternamn och han gav honom en ekonomisk trygghet. När
Carl Jacob avled 1847, han var då rådman i Norrköping, ärvde Adolf
Fredrik Lindblad en tredjedel av styvfaderns förmögenhet.
Skall man vara korrekt, så får man nog tillskriva Lindblads styvmor
nummer två, Charlotte Zetterling, den största förtjänsten att ha
banat väg för Adolf Fredriks kulturgärning. Till skillnad från den
ilskna styvmor nummer ett, hade Charlotte ett älskvärt sätt, hon
musicerade och hon kunde föra en belevad konversation. Och hon förstod
och respekterade att styvsonen inte ville bli någon bläckknodd. Tack
vare Charlotte och Carl Jacob Lindblads välvilja kunde så Adolf
Fredrik 1822 bege sig till Uppsala för att studera musik.
Men skall man vara rättvis, så måste man också nämna, att
Lindblads riktiga mamma, Märta Helena Friberg, utifrån tämligen
fattiga villkor bidrog till sonens musikaliska utveckling. I pojkåren
bodde nämligen Adolf Fredrik mestadels i Stockholm hos Märta Helena
och hennes make, skådespelaren J E Sundwall. I denna miljö fick
Lindblad tillfälle att bekanta sig med huvudstadens musikliv, främst
operan, men han fäster i sina egna minnesanteckningar inget större
avseende vid de intryck dessa kulturimpulser kan ha givit. Varför?
Kanske ligger en förklaring i Lindblads känsliga förhållande till
sin egen mor. Här kan man ana en tragik. Märta Helena Friberg finns
alltid med som en skugga i Adolf Fredrik Lindblads liv. På gamla
dagar lever hon tillsammans med den lindbladska familjen i Bondeska
palatset i Stockholm. Men hon finns aldrig med i Lindblads umgänge
med societet och kulturelit.
I Uppsala och bildningsresan
1822 gjorde så Lindblad entré i Uppsala, där dåtidens svenska
kulturetablissemang fanns samlat. Hans inträde i denna värld torde
ha varit magnifik och han hade alla förutsättningar att uppfylla de
förväntningar som fanns på ett ungt snille i romantikens salonger.
Han var begåvad, hade talang och ett mystiskt förflutet (vem var
hans far ?). Han hade ett manér och ett utseende som tilltalade både
män och kvinnor. Uppsalasocietetens förnämsta värdinna, överstinnan
Malla Montgomery-Silfverstolpe, tog med entusiasm emot sin skyddsling
och i denna värld spelade överstinnan hängivet sin roll som
Lindblads uppsaliensiska skyddsängel.
Adolf Fredrik Lindblads konstnärsdrömmar och rådmannens ekonomiska
stöd styrde Lindblads steg till Uppsala men på vägen dit hade han
också god hjälp av Per Daniel Amadeus Atterbom, Adolf Fredriks gode
vän och blivande frände. Med tiden blev Lindblad nämligen gift med
Atterboms kusin, Sophie Kernell från Bleckenstad, den kvinna som blev
den mest tålmodiga av Adolf Fredriks alla skyddsänglar.
Atterbom var i
lika hög grad som Lindblad ett barn av sin tid och i Uppsalas
salongskultur blev de unga östgötarna uppburna favoriter. I Sohlmans
musiklexikon kan man om Lindblad läsa, att han "med sin
romantiskt charmerande personlighet mottogs som en jämbördig i
kretsen av äldre humanister och akademiker".
Åren 1822-1825 var Adolf Fredrik bosatt i Uppsala och ägnade
faktiskt en del av dessa år åt att studera musik och komposition även
om mycket tid också spenderades på det intensiva umgängeslivet.
I Uppsala gjorde han också sin debut som tonsättare, då han 1824
tillsammans med Erik Gustaf Geijer gav ut häftet Musik för sång och
fortepiano, där de flesta texterna är hämtade ur Atterboms läsdrama
Lycksalighetens ö. Vid tjugotre års ålder hade Adolf Fredrik
Lindblad alltså fått en plats bland de stora genierna. Det var sådana
personligheter som romantiken älskade. Fru Montgomery-Silfverstolpe
var hänförd!
Dock fann överstinnan det nödvändigt, att den unge köpmanssonen
och tonsättarlärlingen fick lite internationell bildning. Och då
hon var van vid att styra och ställa - och bli åtlydd - satte hon
Geijer och Lindblad i täckvagnen och for tillsammans med dessa herrar
iväg på en grand tour genom de tyska kulturprovinserna.
Resan varade från 1825 till 1827. Under dessa år blev Lindblad genom
fru Montgomery-Silfverstolpes förmedling bekant med flera av den
tyska romantikens främsta företrädare. Viktigast av allt var säkert
Adolf Fredrik Lindblads nu knutna vänskap med Felix Mendelssohn som längre
fram kom att fungera som Lindblads internationelle mentor.
Den tyska resan fick också en stor betydelse för Lindblads kommande
verksamhet som tonsättare och musiklärare. Det var i Berlin som han
erhöll sin egentliga utbildning i komposition och musikpedagogik.
Äktenskap, musikskolan och Frondörerna
När han 1827 var hemkommen från Tyskland, ansåg Adolf Fredrik
Lindblad att han kunde stå på egna ben, en uppfattning som delades
av rådman Lindblad och överstinnan i Uppsala. Adolf Fredrik fick nu
möjlighet att äntligen gifta sig med sin Sophie, med vilken han
varit förlovad i många år. I det livslånga äktenskapet begåvades
Sophie och Adolf Fredrik med tre barn, en son, som med tiden blev
officer, och två döttrar, som med tiden blev gifta Grandinson
respektive von Feilitzen.
De första åren på 1830-talet skrev Lindblad operan Frondörerna
(med motiv från 1600-talets Frankrike). Detta musikverk, som han
alltså skrev i början av sin tonsättarbana, var för Lindblad en
stor kraftansamling. Operans instrumentalisation är mästerligt utförd
men i andra avseenden är det tydligt, att Frondörerna är ett förstlingsverk.
Operan uppfördes åtta gånger på Kungliga Teatern i Stockholm men
detta till trots var Lindblad missbelåten med hur Frondörerna
mottogs av publik och kritiker. Lindblad skrev därför aldrig mer någon
opera.
I sin yrkesutövning som lärare och kompositör var Lindblad
mestadels mycket framgångsrik. Åren 1827-1861 drev han en egen
musikskola i Stockholm, en musikskola vars pedagogiska idéer låg i
sin samtids frontlinje. Bland eleverna märks prins Gustaf (sångarprinsen),
prinsessan Eugenie, kung Oscar I och blivande yrkestonsättare som
Ludvig Norman och Ivar Hallström.
Kring Lindblads musikskola och i hans hem cirkulerade f ö många av
samtidens stora kulturpersonligheter, alla dragna till Lindblads goda
karaktär. Här fanns - förutom ungdomsvännerna från Uppsala - även
den "avfallne" Geijer, Carl Jonas Love Almqvist och Fredrika
Bremer, den sistnämnda liksom Lindblad född 1801. Och i kretsen
kring Adolf Fredrik Lindblad fanns också Jenny Lind, som i en och
samma person uppträdde som både skyddsängel och skyddsling.
Jenny Lind
Lindblads förhållande till Jenny Lind utvecklades till ett
romantiskt (egentligen tragiskt) triangeldrama, lika uppslitande för
samtliga de tre personer som var berörda, Jenny Lind, Adolf Fredrik
Lindblad och Sophie Lindblad.
Som ung flicka upptogs Jenny Lind som barn i huset hos familjen
Lindblad. Som kunnig pedagog såg givetvis Adolf Fredrik Lindblad att
den unga Jenny Lind hade en sångbegåvning på gränsen till det
geniala. Han såg också till att Jenny Lind fick sin första sångroll
då Frondörerna framfördes på Stockholmsoperan 1834-1836.
Men förutom det pedagogiska förhållandet fanns det ett känslomässigt
sådant mellan Adolf Fredrik och hans elev. Det sägs, att Lindblad i
Jenny Linds livsöde (hon var också ett övergivet barn) såg en
parallell till sitt eget. Och tack vare den ömsesidiga konstnärliga
inspirationen blev läraren och hans elev varmt fästade vid varandra,
ett förhållande som inte kan beskrivas med något annat ord än kärlek.
När Lindblad och Jenny Lind så förstod vad deras känslor handlade
om, blev de förtvivlade. En sådan utveckling av deras relation var
inte alls avsedd. Lindblad var djupt förälskad i sin Sophie och
Jenny Lind hyste stor aktning för fru Lindblad som väninna och
modersgestalt. Ett triangeldrama i ordets rätta mening var alltså
under uppsegling. Fru Lindblad erbjöd sig att skiljas från sin make,
Adolf Fredrik reagerade med svår depression och Jenny Lind flydde i
panik från det lindbladska hemmet. Därmed räddade hon Sophies och
Adolf Fredriks äktenskap och den kanske största krisen i Lindblads
liv var över även om den satte djupa spår i hans själsliv.
Lindblads sånger
Det är för sina sånger som Adolf Fredrik Lindblad har blivit mest känd,
sånger som han många gånger skrev till Jenny Lind och som hon också
ofta sjöng på sina turnéer i Europa och USA.
Lindblads sånger kan beskrivas som konstmusikaliska ballader, ofta
med inslag av folkton; glada, melodiösa sånger som ibland också röjer
stråk av disharmoni och vemod. Lindblad skrev inte sällan både text
och musik till sina sånger men han tonsatte också åtskilliga dikter
av samtida nordiska och - i några enstaka fall - tyska lyriker. Allra
bäst är kanske Lindblad i sina naturlyriska tonmålningar såsom den
ofta sjungna och älskade O, ljuva sommarfläkt ?.
Som kompositör av sånger var han mycket produktiv. Han komponerade
drygt 200 sånger under 1820-1850-talen, sånger som publicerades i
olika häften, till form och innehåll anpassade till samtidens
borgerliga salongskultur. Typiska för samtiden var också de två sångcykler,
som Lindblad komponerade för blandad kör och piano, Drömmarne och
Om winterqväll, båda verken tillgängliga på moderna
CD-inspelningar liksom fallet också är med Lindblads symfonier, många
av sångerna och en del av kammarmusiken.
Symfonier och kammarmusik
För Adolf Fredrik Lindblad torde komponerandet av alla sånger ha
varit en kär sysselsättning, en bearbetning av minnen och
erfarenheter. Men han var också medveten om att sångerna tillkom
tack vare publikens efterfrågan. Detta förhållande var i grund och
botten ett problem för Lindblad, i synnerhet som det han ville se som
sin egentliga tonsättargärning - operan, symfonierna och
kammarmusiken - inte riktigt nådde fram till sin publik och inte
heller förstods av samtidens svenska musikkritiker.
Adolf Fredrik Lindblad - och f ö också den med honom samtida Franz
Berwald - såg sig därför som misslyckade och oförstådda.
Verkligheten var den omvända; det var tonsättarna som stod för det
nya och geniala och det var samtiden som var inskränkt och oförstående.
I synnerhet Adolf Fredrik Lindblad fick dock positiv uppmärksamhet
ute i Europa där insikter i exempelvis den symfoniska musiken var väl
utvecklade. Stödet från europeiska storheter som Mendelssohn,
Schumann och Louis Spohr gav Lindblad kraft och inspiration att trots
anlagen för svartsyn fortsätta komponerandet. Han skrev (så vitt
man idag vet och som finns bevarat) två stråkkvintetter, sju stråkkvartetter,
en trio för piano, violin och viola, tre violinsonater och en
pianosonat. Hans största musikaliska verk var de två symfonierna i C
resp D, skrivna på 1830- resp 1850-talen. När C-dur-symfonien uruppfördes
1831, var det första gången det spelades en svensk symfoni. Det var
alltså Lindblad som i Sverige introducerade den alltsedan
wienklassicismen mest prestigefyllda konstmusikaliska uttrycksformen.
Mer än "den svenske Schubert"
Man kan i den sparsamma litteraturen om Adolf Fredrik Lindblad
ibland träffa på frågan, vad som kunde ha skett med Lindblads
musikaliska utveckling om han fått en mer gedigen utbildning och om
hans kompositioner i större format rönt ett positivt intresse även
i hemlandet. Nu blev ju Lindblad "endast" en kompositör av
vackra sånger och i den egenskapen uppskattad - han fick ju t o m benämningen
"den svenske Schubert".
Ja, sanningen är ju den, att Lindblad inte endast är en kompositör
av vackra sånger. Hela hans musikaliska produktion skall ses i
relation till att Lindblad också på heltid
var musiklärare och i det perspektivet torde hans kammarmusik, operan
Frondörerna och de två symfonierna vara nog så goda prov på konstnärligt
skapande.
Enligt samtida ögonvittnen skall Lindblad dessutom ha varit behäftad
med en ibland överdriven självkritik som i kombination med
depressiva anlag understundom kunde
försätta honom i total passivitet. Och i ett sådant läge var nog
det konstnärliga skapandet satt på sparlåga. Den vänlige,
charmerande Adolf Fredrik Lindblad var alltså en helgjuten människa
med egenskaper som även ett snille får bära.
De sista åren
Lindblad var av allt att döma mycket fästad vid sin familj. Det var
därför med saknad som han såg sin dotter Lotten 1859 flytta till Östergötland,
där hon äktat kaptenen Urban von Feilitzen, mest känd som skriftställare
under signaturen Robinson. Saknaden efter Lotten, som f ö var en
skicklig konsertpianist, blev så stor att Lindblad med maka på
1860-talet också flyttade till Östergötland, till familjen von
Feilitzens gård Lövingsborg i Skeda socken strax söder om Linköping.
Här lät Adolf Fredrik Lindblad uppföra en villa i tidstypisk
schweizerstil och här återupplevde den åldrande Lindblad den
salongskultur som han mindes från ungdomens Uppsala. Till Lövingsborg
kom många av 1860-talets kulturpersonligheter på längre eller
kortare visiter och till Lövingsborg - och till Urban von Feilitzen -
kom också den unga Ellen Key, men det är en annan historia.
Efter en tids sjukdom avled Lindblad på Lövingsborg 23 augusti 1878,
drygt 77 år gammal. Han begravdes på Skeda kyrkogård där en hög
gravsten utmärker tonsättaren Adolf Fredrik Lindblads sista
viloplats.
Urban Bäckström
Lindblad-Sällskapet
|