|
 Utan
överdrift skulle man kunna säga att Folke Dahlberg var en vattnets
man och att Vättern var hans sjö. Miljön kring Vättern var av avgörande
betydelse för hans konstnärliga skapande och få författare har väl
som Dahlberg gjort sin läsare så intim med detta vatten.
Dahlberg var en mångsidig skapare och något av en levnadskonstnär,
vad man nu än lägger för betydelse i det epitetet. Bland de författare
som varit verksamma i Östergötland intar han en särställning på
flera sätt, inte minst genom sin vackra prosa, som mycket väl står
sig bland våra svenska klassiker. Att placera Folke Dahlberg bland östgötska
författare är kanske en smula djärvt - han seglade faktiskt omkring
på en sjö vars stränder delas mellan fyra landskap: Småland, Västergötland,
Närke och Östergötland. Finns det någon stad som kan göra anspråk
på hans namn är det kanske födelsestaden Askersund i Närke, där
fontänen på torget är ett verk av hans hand.
Dahlberg gjorde sig tidigt känd som bildkonstnär och hans litterära
produktion åtföljdes alltifrån debuten 1948 av egna teckningar,
ofta små intrikata bilder med surrealistisk botten. Han avbildade gärna
nautiska detaljer och vida vattenytor, inte sällan med något mytiskt
väsen i förgrunden. Han har träffande kallats för bildpoet och
hans relation till europeisk litteratur antyds i titeln på hans andra
diktsamling - Den berusade båten - som kan spåras till den franske
poeten Arthur Rimbaud, vars Le Bateau ivre betytt mycket för flera författare
i Dahlbergs generation. Många av Dahlbergs texter handlar om ensamhet
- ett ämne han var väl förtrogen med och som han utsatte för långvariga
prövningar genom att leva ett eremitiskt liv på några olika öar i
Vätterns norra arkipelag. Här följer några rader om den skygghet
en sådan livshållning kan föra med sig, på gott och ont. Författaren
befinner sig på ön Stora Röknen, där man sällan får långväga gäster.
"Jag flyr fegt när främlingar närmar sig våra stränder. De
rubbar mina cirklar. De ser och förstår dunkelt att ön stumt och
likgiltigt kommer att bära mig antingen jag arbetar eller inte. Den
kräver ingenting av mig. Först de sista åren har jag börjat undra
om jag kan bära denna form av frihet som ön skänker. Vissa tider
kan det ta en timme att lägga mast och segel i en båt, skjuta ut den
och haka på årorna, och lika lång tid innan rodden börjar eller
masten reses. Om det då berodde på en intensiv tankeverksamhet vore
det bra. Så är det inte. Disigare än någonsin är tankarna som jag
knappast vet någonting om - någon slags tankerörelse är det väl
ändå, snigelns."
Dahlberg tilldelades Övralidspriset 1960. Hans pristagartal är ett
slags hyllning till det vattenliv han älskade och som kom att bli
hans död. Kanske är det ett tecken på Dahlbergs starka längtan
efter oberoende att han inte ens nämner Heidenstam i sitt tal. Övralid
skymtar bara i förbifarten. Dahlberg skriver:
"På andra sidan Vättern - västerlandet - ligger tre öar i en
triangel: Stora Röknen, Lilla Röknen och Kyrkogårdsön. Jag har
bott på dem alla, och kom till den första 1936. Under alla år har
jag haft Övralids fasad för ögonen men aldrig tidigare sett den så
nära som idag."
Bland den litteratur som skrivits om Vättern är Dahlbergs böcker
utan tvekan några av de mest poetiska. Hans naturskildringar är stämningsfulla
och förtätade, men ger sällan intryck av ögonblicksbilder. Snarare
är det fråga om ett slags genomreflekterad natur, flera ögonblick
som samlats till ett, utan att för den skull förlora i omedelbarhet.
Hans beskrivningar av seglingskonsten är exakta och med en minutiös
terminologi lotsar han även den mest okunnige läsaren in bland skären
av nautiska termer. Båten blir hos Dahlberg en central symbol,
liktydig med hem och nomadliv på samma gång. Men det är sällan fråga
om några orealistiska drömbåtar, det handlar snarare om enkla och
gedigna båtar, renoverade eller tillbyggda. Till en enkel båt hör
naturligtvis ett par åror. I följande passage ur boken Vättern
beskriver han på ett poetiskt och exakt språk hur dessa bör vara
beskaffade för att på bästa sätt tjäna sitt syfte. Med utgångspunkt
i beskrivningen av årorna hamnar Dahlberg i ett resonemang om
barndom, uppväxt och upptäckt av världen.
 "Åror,
det är en konst att göra. Invikarnas snickare hyvlar gärna till några
tunga pjäser med stora träsegel i stället för blad. De läggs i båten
och snickaren står en stund på kajen och ser på dem. Med dem skall
man väl kunna ro, tänker han, med dem får man bra tag i vattnet.
Åror måste vägas av som spjut om de inte ska bli sjötunga. De
skall vara lika lätta att lyfta upp från vattnet som de väl avvägda
hävarmarna över gamla brunnar. Årornas handtag skall vara glatta
och rundas mot lommen. Från skaftet skall bladet växa ut som fanet på
en fjäder och smalna.
Efter veckolång färd bakom mjöliga diskar ror småstadens båtägare
ut. Med all kraft har de pressat upp årbladen ur vattnet och årtullen
skriker till förskrämt när de faller ned och krafsar i vattnet.
Hade de då satt sina två minsta barn som motvikter mot årbladen
hade de kommit längre med mindre ansträngning och samtidigt berett
barnen ett obeskrivligt nöje - lusten att gunga är djupt förankrad
i mänsklig natur, och hos apor och papegojor.
Från vyssningen till vaggan över rida ranka - och frigörelse från
föräldraknät för syskonens gungbräda, och vidare genom gungan med
de långa repen ned till sjön för att låna en båt och ro ut –
och kanske till sist hamna som eldare på ett smutsigt fartyg vars
destination man inte brytt sig om att ta reda på."
Magnus Halldin, Länsbibliotek Östergötland
Vill du läsa mer om östgötska författare? klicka här
Några böcker av Folke Dahlberg
Cartesiansk dykare (Stockholm, 1948)
Vättern (Stockholm, 1949)
Den berusade båten (Stockholm, 1950)
Tiveden (Stockholm, 1952)
Lustvandrare utan trädgård (Stockholm, 1953)
Göta kanal (Stockholm, 1954)
Roende (Stockholm, 1956)
Leva vid Vättern (Stockholm, 1958)
Segel (Stockholm, 1959)
Sjöförklaring (Stockholm, 1962)
Vattenår (Stockholm, 1963)
Havet slutet (Stockholm, 1966)
Resa i karmin (Stockholm, 1969)
Tal på Övralid 1960 (Skänninge, 1976)
Vidareläsning
De båda tidskrifterna Kalejdoskop och Tärningskastet gav 1982 ut ett
dubbelnummer där man samlat texter kring Dahlberg, om både hans
bildkonst och ordkonst. Detta tidskriftsnummer är utmärkt för den
som närmare vill bekanta sig med Dahlberg.
|