|
 Bilden
till höger är tagen 1921. Det är Märta Östergren till vänster.
Det är om henne den här berättelsen ska handla, men flickan till höger;
sockerkokare Otto Johanssons dotter Iris, var Märtas "bästis".
De var oskiljaktiga vänner, och det vore ohederligt att skilja dem åt.
Märta var dotter
till brunnsgrävare Bernhard Håkansson. Han och hustrun Amanda hörde
till dem som flyttade in på Föreningsgatan i Linköping redan i
slutet av 1800-talet. Då var de nygifta, och där i
"Fjorton" bodde de sedan fram till sin död. Dottern Märta
var deras tredje barn, hon föddes 1902.
Här på bilden är således Märta 19 år och har redan träffat sin
älskade Martin Östergren. I hennes mage sprattlar ett litet barn,
och under de närmaste 22 åren kommer det att sprattla ytterligare
tio. Då Märta kände att det var dags att föda första barnet,
satte hon sig på en spark och i det tidiga vinterväglaget i november
blev hon skjutsad av väninnan Iris till Westmanska Barnbördshuset.
Skjutsen till BB blev en engångsföreteelse. Som förstföderska blev
hon skrämd av miljön, och de övriga barnen fick därför födas i
hemmets lugna vrå. Den vrån fanns till att börja med i ett vindsrum
med järnspisel, men så småningom flyttade familjen till en
"rymlig" lägenhet på ett rum och kök. Det kan nämnas,
att det fortsatta födandet skedde under överinseende av barnmorskan
fröken Holmqvist, så småningom även med biträde av det först födda
barnet, som var en flicka. I vuxen ålder har hon berättat om, hur
det var, då hon skulle få sitt tredje syskon.
- Inget var sig likt den dagen. Mormor kom och gick. Min mamma mådde
inte bra. Så kom pappa hem med en tant, som hade en stor väska och
var klädd i en blå klänning och utanpå den ett vitt förkläde.
Mormor bäddade ner oss barn i utdragssoffan, men jag var så till mig
av all uppståndelsen, att jag inte kunde somna.
- Mor låg där i imperialsängen. Allt gick så lugnt tillväga och
var snart överståndet. Barnmorskan märkte, att jag var vaken. Hon
tog det nyfödda omsvepta barnet och lade i mina armar. O, vad lycklig
jag var! Ett minne som etsats fast och bevarats!
 Naturligtvis
var även familjen Östergren bosatt i "Fjorton", dels av
praktiska skäl. Amanda Håkansson ställde gärna upp med
barnpassning, och på så sätt kunde Märta fortsätta något år
ytterligare med arbetet i tvålfabriken. Ett annat skäl var det känslomässiga,
kärleken till gården. Där hade Märta vuxit upp, där fanns
barndomsvännerna och många av hennes släktingar.
Området benämndes Stolplyckan, och "Fjorton" var den gård
i området, som hade flest antal boende och vanligen över 100-talet
barn. På gården fanns tre stora bostadshus. Det var en livfull miljö
och av de många hyresgästerna kan väl någon ibland ha uppfört sig
lite störande. Det räckte för att gården skulle få oförskyllt dåligt
rykte. Bland hyresgästerna fanns därför en del som undvek att berätta
om var de bodde. I det läget kunde det kännas genant, men senare i
livet, när den dåvarande bebyggelsen var ett minne blott, har många
med stolthet framhållit att de bott där.
"Fjorton" var en färgklick. Gården hade sin charm. Man
levde under knappa förhållanden, men det fanns en känsla av samhörighet,
och man ställde upp för varandra. Åtta av barnen Östergren föddes
i "Fjorton", och år 1938, då familjen flyttade därifrån,
fanns sju av dem i livet. Familjen var i behov av mer utrymme och bättre
komfort, och efter en kortare mellanlandning kunde man så småningom
breda ut sig i en lägenhet på Snickaregatan. Där fanns även plats
för de tre barn, som tillkom efter flyttningen.
Bertil Södergren, Linköping, januari 2002
Källa:
Intervjuer med Märta Karlsson, dotter till Märta Östergren
|