|
 Till
Östergötlands mest sägenomspunna godsherrar hör kammarherre Per
Gustaf Linnerhielm på Olivehult i Kristbergs socken. Han föddes 1796
och var ende son till Gustaf Fredrik Linnerhielm och Emerentia Maria f
Egerström.
En äldre syster
var gift von Platen. Fadern som var den ende svensk som burit titeln
riksgeograf samlade på Olivehult, som han övertagit 1785, ett förnämligt
bibliotek. En bror till honom var tecknaren och grafikern Jonas Carl
Linnerhielm, känd för sina "Bref under resor i Sverige".
Per Gustaf Linnerhielm studerade, men avbröt studierna sedan fadern dött
1819. Modern hade avlidit två år tidigare. Han utsågs sedan till
kammarjunkare 1826 och kammarherre 1837 och det är under denna titel
han är mest känd. Kammarherre Linnerhielm figurerar i otaliga
historier som belyser hans särpräglade personlighet. Hans tillvaro
blev nu godsägarens på Olivehult och det hör till hans förtjänst
att så mycket av värdefulla inventarier sparats liksom att förmögenheten
växte och att godset vid hans död var gravationsfritt. Däremot var
underhållet av byggnaderna mycket eftersatt, trots att virke fanns i
överflöd. Han ville nämligen ej fälla någon skog alls, utan denna
fick i regel stå tills den föll av ålder. År 1863 hade en storm
gjort att tusentals träd låg i vindfällen. Då blev han erbjuden en
stor summa pengar av Vieille Montagne i Åmmeberg. Om det var vid
detta tillfälle eller vid ett annat liknande så avböjde han med
motiveringen att han inte kunde, eller hade tid, att räkna så mycket
pengar.
Gentemot sina underlydande var han både hjälpsam och mycket
principfast. Det talas om att han skulle processat mot en torpare som
tagit några grenar till ved. Det är ju möjligt att det rörde sig
om mer än så. Han sparade alla kvitton mycket noga och för att han
skulle hålla reda på dem så nålade han fast dem i stoldynorna. Vid
behov bläddrade han sen bland sina kvitton. Han lånade ofta ut
pengar och höll då vanlig normal ränta, men var mycket noga med återbetalningsdagarna.
Han litade heller inte på banker, utan föredrog att ha alla
kontanter hemma, dessa gömde han i böcker, bokhyllor och möbler, så
att efter hans död man i sådant skick fann nästan 60 000 riksdaler.
 Bouppteckningen
visade på 886.000 riksdaler i behållning, en för tiden ofantlig
summa. Säkert hade hans ytterst ekonomiska läggning lagt grunden för
denna förmögenhet, fast tydligen kunde även snålheten bedra
visheten. Han ville inte motta några likvider per post, det skulle
ske personligen. Därför hände det tydligen att försändelser
aldrig hämtades. Personer som ville tala med Linnerhielm i något
viktigt ärende kunde ibland få vänta på företräde, kanske så länge
som ett par dagar, men fick under den tiden bo och äta på gården.
Linnerhielm var mycket enkelt och sparsamt klädd, varför ingen av
hans yttre kunde ana hans kapacitet. Vintertid ville han sällan gå
ut, för att få lite motion och frisk luft brukade han därför öppna
fönstren och ta på sig ytterkläder och så gå en promenad inomhus.
"I det
tysta lär han ha gjort mycket gott" står det i Björn Gottliebs
bok (se nedan). För sina torpare och statare höll han julkalas, då
knusslades det inte. Han delade också årligen ut penninggåvor till
behövande. På länsmuseet finns några brev bevarade av hans hand, där
det framgår att han skulle hjälpa sin unga släkting Mathilda
Egerström i Linköping så hon kunde ta musiklektioner. Hennes far
hade dött tidigt och kanske var familjens ekonomi ej den bästa.
I en historia berättas det att han fått ont i eller skadat en fot. Då
en läkare kom och undrade vilken fot det var svarade han: "-Det
skall väl du veta som är läkare, annars har du inget här att göra."
Han köpte Sörby i Brunneby på auktion. Även vid detta tillfälle
gjorde han enkla klädsel att auktionsförrättaren undrade om han
verkligen hade så mycket pengar. Då skickade han sin betjänt,
Forsman, efter penningskrinet och hela summan togs fram.
 Linnerhielm
var som man kanske kan gissa ungkarl. Vid hans död hittades förutom
pengarna ifråga bland annat flera hundra obearbetade oxhudar och
kalvskinn. Och vid begravningen trakterades gästerna med 82 år
gammalt brännvin som sparats från hans föräldrars bröllop.
Han avled vid 79 års ålder 1875 och gården övertogs sedan av hans
två systerdöttrar, Hilma von Platen och Leontine Bergenstråle. Då
endast den senare var gift gick gården sedan över till hennes döttrar,
Hilma och Constance, den senare gift med brukspatron Mårten
Holmstedt. I sitt testamente hade Linnerhielm bland annat avsatt medel
för inrättande av en sparbank i Kristberg.
Det förvånar väl ingen att Kammarherrn går igen? I varje fall
skall hans knarrande steg ha hörts i trappan och han skall även ha
setts promenera i Lilla Parken under stjärnklara nätter. Det betonas
emellertid att han är ett fredligt spöke som ej tillfogar oss
levande något ont.
Freddie Hallberg, Östergötlands länsmuseum, feb-02
Källor:
Slott och herresäten i Sverige, Östergötland, 2 (1971)
Björn Gottlieb, Från det gamla Husbyfjöl och trakten däromkring
(1967)
Pseud. Lazarus, Svenska millionärer (1897)
Tidningsartiklar:
Kvällsstunden 2001-05-04
Östergötlands Dagblad julnummer 1936
Östgöta Correspondenten 1975-12-17, 1962-06-22, 1949-10-22
Östgöten
|