|
 När
jag under en fotvandring i Östra Eds vackra skärgårdsmiljö
kom i kontakt med berättelsen om skolläraren Nils Magnus
Israelssons strävsamma liv, väcktes både förundran och
beundran hos mig. Hur bar han sig åt?
För i motsats till mig vandrade inte Nils Magnus. Han kom
till världen med förkrympta ben, som vidare i livet aldrig
skulle komma att bära honom. Född 1832 på Hasselö i
Loftahammars skärgård var hans utsikter att skapa ett självständigt
liv således små. Att efter hemtraktens förutsättningar bli
fiskare eller fiskebonde var inte möjligt. Vid 16 års ålder
blev han istället biträdande lärare åt kantor Hornvall i
Loftahammar. Men för Nils Magnus blev inte heller läraryrket
någon sinekur. Skärgårdsskolorna drevs ambulerande mellan
4-5 skolstationer. Så långt sjövägen sträckte sig kunde
han trots sina menliga villkor ro. Där färden gick över
land fanns ingen annan råd för honom än att krypa. Där
terrängen medgav kunde han hasa sig fram med hjälp av särskilda
käppar. Sagesmän meddelar att han tog sig fram otroligt fort
och var förbluffande vig i och ur sin båt eller över
hindrande gärdesgårdar.
Sin huvudsakliga lärargärning kom han att utöva i Östra Ed
församling. Från 1863 som s.k. underlärare åt den
ordinarie läraren Carl August Källman. Som underlärare hade
han att elva veckor före den ordinarie lärarens ankomst till
respektive skolstation undervisa de ”mindre försigkomna”
eleverna. 1869 fick han godkännande att ”lära” hela
terminer vid varje skola. Han fungerade även som informator
åt familjen Fleetwood på Vindö. Då Nils Magnus inte var
mannen som gjorde saker lätt för sig, bodde han jämväl
kvar på Hasselö. Under 14 år kom han att ”pendla”
mellan Hasselö och skolorna i Östra Ed. Till skolan i Långrådna
var det närmare tre landmil fågelvägen. Under sina
vistelser på skolstationerna ska han dessutom ha varit oerhört
sparsam. Kosten inskränkte sig till mjölk och bröd. En brödkaka
i veckan fick räcka.
1866 gifte sig Nils Magnus med den nära tio år yngre
Mathilda Reinoldsdotter. Efterhand förärades paret även sönerna
Albin Gottfrid (f.1869) och Ernst Israel (f.1873). Såsom
familjeförsörjare var den strävsamma lärargärningens förtjänst
inte tillräcklig. Som biinkomst gav han sig ändå på
fisket. Till en början i blygsam skala. Han sumpade uppmetade
abborrar som han på fredagseftermiddagarna rodde till Västervik
för att sälja. Det var en väg på fem landmil. Om vädret
var nådigt kom han fram på lördagsmorgonen. Efterhand utökades
fisket. Han band egna garn och kostade även på sig ett gäddrag.
Draget förlorade han dock när en alltför stor gädda högg
i Kvittö-sundet. Förlusten var stor. Draget hade kostat inte
mindre än 10 kronor. Så småningom kunde han likafullt köpa
nya drag och även en bössa. Nu blev resorna till Västervik
alltmer lönsamma.
Först 1878 flyttar familjen till Östra Ed. Nu blev resorna
till skolstationerna behändigare. Men som ett ödets ironi
fick församlingen även sitt första fasta skolhus uppfört
detta år och Nils Magnus erhöll avsked.
Historien får ändå ett lyckligt slut. Familjens sparsamhet
och umbäranden hade förbluffande nog genererat kapital nog
att köpa ”Israelsgården” på Horsö. Här framlevde
familjen ännu många år. Under sommarhalvåret idkades
fiske. På vintrarna drev husfadern privat skola. Nils Magnus
överlevde sin hustru (d. 1902) och blev kvar på Horsö. Han
slutade dock sina dagar på sonen Albin Gottfrids gård Bällsjö
i Västra Ed. Man skrev då år 1914 och vår kämpe fick
slutligen den vila han under sina 82 jordeår aldrig sökte.
Leif
Wallentinsson, Östergötlands länsmuseum, augusti, 2003
Källor:
En bok om Östra Ed, Rudolf Lindeskog ( 1962)
Kyrkböckerna för Östra Ed församling.
SCBs utdrag för Östra Ed år 1900, 1910 och 1920.
Muntliga uppg. av Östra Ed-bor. (Ett särskilt tack till
Sigvard Hjalmarsson och Gun Modig.
|