KAROLINA JONSDOTTER
1832-1915 |
Historien om Karolina Jonsdotter är en berättelse om ett liv i all
enkelhet. Ydrefotografen A C Hultgrens gripande bilder av henne
framför sin backstuga invid torpet Degerhult i Norra Vi socken
visar tydligt Fattigsveriges anspråkslöshet. Hennes omständigheter
var på intet sätt unika. De exemplifierar väl det obesuttna
proletariatets situation i en tid för inte så länge sedan. Hon var
född i Småland, men kom att framleva sitt vuxna liv i Ydre.
Karolina möter oss i de östgötska källorna år 1866. Under
tjänstefolkets frivecka vid mickelsmäss får hon av okända skäl
anledning att flytta hem till sin far, som sedan ett tiotal år
tillbaka var torpare i Movänta i Västra Ryd socken. Hon flyttar in
från den angränsande Smålandssocknen Hult.
Utöver Karolina består hushållet endast av fadern och en tio år
yngre halvsyster. Fadern är änkling. Kräftan har sedan några år
skilt honom från hans andra hustru, efter 25 års äktenskap. Själv
är Karolina 34 år, utan egen familj eller ens pigtitel.
Sockenprästens svaga vitsord för hennes begåvning låter oss också
ana att Karolina inte fått livets möjligheter serverade.
Karolina blir kvar hos sin far i fyra år. Kanske är det periodens
nödår som inte öppnar några andra möjligheter för henne. Kanske är
det just därför hon behövs i Movänta. Under hösten 1870 är
emellertid tiden mogen att bli egen och hon flyttar till Tidersrum
för att tjäna som piga hos brukaren Erik Johan Pettersson i
Hökhult. Efter två år i Hökhult bryter hon upp för att ta tjänst i
Herrbergshult i Norra Vi socken. Efter ett par år byter hon
återigen husbonde för att istället tjäna piga hos nämndeman A P
Carlsson i samma by.
Efter något år på Nämndemansgården flyttar Karolina återigen hem
till fadern i Movänta. Dit har även halvsystern anslutit sig efter
att ha blivit änka. Karolina tituleras nu som inhyses fattighjon.
I den åldrade faderns hem anar vi ett verkligt armod. I maj månad
1876 dör fadern och därigenom är nu systrarna även bostadslösa.
Men mitt i allt mörker bär Karolina på förhoppningar om en bättre
framtid. Hos nämndeman Carlsson har även en dräng vid namn Ludwig
Karlsson tjänat. Deras tid på Nämndemansgården blev visserligen
kortvarig, men inte flyktigare än att planer hunnit smidas. För
medan Karolina for till Movänta dristade sig Ludwig till att bli
torpare i Österås och vi får förmoda att den tilltänkta
torparhustrun redan var utsedd. Den tilltänkta, det vill säga
Karolina, var tydligen med på noterna, för efter endast ett halvår
i Movänta är Karolina tillbaka i Norra Vi och efter en månad är
hon gift och installerad på torpet.
 Paret
kom att bruka Österås mellan åren 1876 och 1884. År 1878, under
Karolinas 46:e levnadsår, välsignas de med sitt enda barn, en son
som fick namnet Karl August. Under ett par år bor familjen i
torpet Bergvik, innan de från 1886 kommer att bruka torpet
Degerhult. Torpet låg vackert intill den lilla sjön Lillången och
vi får hoppas att Karolina fick några goda år vid sidan av
torparslitet. När maken Ludwig går bort 1891 stundar återigen
kärvare tider. Till torpet kommer snart ny torpare så Karolinas
enda utväg är att flytta in i den avbildade backstugan. Här kommer
hon att bo till 1912. Första året bor även sonen i stugan.
Stugan finns beskriven av minnesgoda sagesmän. Den var skild från
flyttblocket med en brädvägg. Utrymmet närmast stenen nyttjades
som vedskjul. Stugans enda rum dominerades av en stor öppen spis,
och i den stod en trebent kaffekokare av koppar. Kök saknades.
Även Karolina finns skildrad av minnesgoda. Hon ska ha varit en
robust kvinna som sällan var rådlös. Vid en slåtter lossnade
pinnarna i "Linas" räfsa. "Det är ju lätt avhjälpt" sade hon,
lyfte på kjolarna och vätte ner dem för att svälla. Hon försörjde
sig genom arbete på gårdarna i grannskapet och var allmänt
uppskattad. Under sitt 80:e levnadsår kände hon att hennes krafter
för liv och försörjning i Degerhult var på upphällningen. Hon
plockade ihop sina saker i en säck, tog adjö av sina grannar och
traskade iväg mot fattighuset. På denna slutstation i
Fattigsverige kom även Karolina att avsluta sina dagar. Hon dog
1915 och därigenom var en lång och strävsam färd till ända.
Hemma i Degerhult kom hennes stuga att användas som hönshus. Den
siste torparen gav upp 1941.Torpstället lämnades öde några år
tills det revs för att återuppföras i Bäckaskog. Av "Linas"
backstuga invid flyttblocket återstår idag endast grunden och
förmultnat timmer.
Leif Wallentinsson, Östergötlands länsmuseum, februari 2004
Källor:
Kyrkböcker för Norra Vi, Tidersrum och Västra Ryd.
SCBs utdrag för Norra Vi år 1900, 1910 och 1920.
Artikel ur ÖC 25/3 1954.
Norra Vi: Berättelser om en bygd.., Norra Vi hbf/red. Björn
Johansson (2003)
Samtliga foton av A C Hultgren 1903 |
|