Bland de många särpräglade livsöden man kan träffa på framstår vissa som mer udda och tragiska än andra. Det kan gälla personer som framlevt sitt liv i ren misär, vars orsaker och sammanhang kanske varit dolda både för samtiden och eftervärlden. Ett sådant är Sara Netz, som i många år bodde i skogen utanför Boxholm.

Sara var ursprungligen från Rumskulla socken i Småland, och var ända till sin död skriven där. Hon föddes den 18 november 1842 och var dotter till soldaten Adolf Fredrik Netz och hans hustru Sara Samuelsdotter, i soldattorpet Bäckhult på Näs ägor. Torpet finns för övrigt ännu bevarat. Vid omkring 20 års ålder drabbades Sara av hjärnfeber, som medförde en bestående dövhet och även drabbade hennes psyke. Hon skall även ha förlorat synen på ena ögat. Sara kunde endast uppfatta dova ljud, som till exempel kyrkklockor. Hon talade knappt utan gjorde sig förstådd med tecken.

Här börjar Saras kringflackande liv i utkanten av det vanliga samhället. Under nödåren på 1860-talet sökte hon sig ut från hemsocknen och hamnade förmodligen bland annat i Ekebytrakten, utanför Boxholm. Tydligen fann hon sig på något sätt tillrätta här eftersom hon återvände hit flera gånger senare i sitt liv. 1869 återhämtades hon till Rumskulla från Kalmar stad där hon vistats en tid som tiggare och försäljerska. I Rumskullas kyrkoböcker betecknas Sara nu som fattighjon, ”döf” och ”mindre vetande”.

Enligt kyrkoboksmaterialet hade Sara en oäkta son, Frans Enoch, född 1883. Sannolikt var denne utplacerad hos fosterföräldrar i Rumskulla på socknens bekostnad. Här är uppgifter från olika håll svåra att tolka. Från Östergötland finns uppgifter om att Sara hade ett barn med sig dit. Margareta Lindström skriver i sin bok ”En herrgårdsflicka” att Sara kom till gården Vivåsen i Ekebytrakten med ett nyfött barn inlindat i en sjal. Detta var på hösten och en torparfamilj hjälpte henne med barnet, som emellertid dog inom ett par dagar. Efter detta försvann hon ut i skogen. Andra uppgifter säger att hon tidigare kommit till ett ställe och genom tecken och åtbörder bett om hjälp med något att linda och kläda barnet i, och att barnet sedan fötts ute i skogen. Någon hade hört att hon blivit ”förförd av en okänd man” i trakten. Andra uppgifter säger att hon blivit med barn då hon varit piga i hemsocknen.

Sara höll först till i trakten av Vivåsen, senare i Österskogen norr om Boxholm. Hon blev under årens lopp flera gånger med tvång återförd av fattigvården till hemsocknen. Hon återvände emellertid alltid till Ekeby. Dessa rymningar finns även omnämnda i flera tidningsnotiser. Hon hade flera tillhåll, ett av dessa beskrivs som en koja med sovplats av granris, en mattstump på golvet, väggar flätade med granris och tätade med mossa, och en eldstad av hopfogade stenar. En bostad låg mellan tre stenblock som bildade naturliga väggar. Sara tog reda på bortkastade kärl och annat hon kunde använda. Hon var mycket folkskygg och försiktig mot vuxna, särskilt män, medan barn däremot gärna fick komma i närheten. Det var också något barn som kom på att hon var läs- och skrivkunnig. Sedan gick det att kommunicera med henne med skrivna lappar.

Mötte hon främmande sprang hon oftast och gömde sig. Folk som hon något kände och litade på kunde hon komma till, med till exempel kvastar som hon bundit. Det var alltid i skymningen. Ofta fick hon då mat med sig tillbaka. Hon plockade även bär och dylikt. Ibland hade snälla människor med sig mat och lade vid hennes bostad. I ett torpställe som hette Simarp brukade hon ligga i ladugården. Inomhus ville hon inte vara. Detta gällde väl då vädret blev alltför svårt. Hon levde på detta sätt även på vintrarna i den strängaste kyla. Hon lär då ha varit klädd i sju kjolar utanpå varandra, med den längsta innerst. Boxholms bruks ägare, Ivar Burén, som brukade jaga, stötte ofta på henne.

På äldre dar blev hon återigen hämtad och förd till fattigstugan i Rumskulla. Ännu en gång rymde hon, genom att hoppa ut från andra våningen. Trots att hon allvarligt skadade ett ben tog hon sig de sju milen tillbaka till Ekeby. Detta blev emellertid den sista rymningen. Nu var hon i för dåligt skick för att åter rymma och förblev på fattigstugan till sin död, som inträffade den 6 januari 1929. På ett foto taget på Rumskullahults ålderdomshem ser vi henne tillsammans med de andra intagna. Medan de andra tittar intresserat mot kameran synes hon vara försjunken i sin egen värld.

Freddie Hallberg, Östergötlands länsmuseum, januari, 2004

Källor:
Margareta Lindström, Jag var en herrgårdsflicka (1964)
Artikel i Östgöten 1956-12-07
Tidningsartiklar i Wimmerby tidning, 1901
Uppgifter från Rumskulla kyrkböcker, socken- och kommunalstämmoprotokoll, kommunala räkenskapsböcker, fattigvårdsstyrelsens protokoll.