 Ett
beklagansvärt drama ...
På eftermiddagen den 10 maj 1910 utspelade sig en
besynnerlig händelse invid Stora Torget i Linköping. De
Linköpingsbor som inte varit åsyna vittne till det
inträffade, eller på annat vis blivit upplysta, fick
följande dag saken redogjord i stadens tidningar. Under
rubriken "Revolveruppträde i Linköping" rapporterade ÖC hur
artisten Didrik von Essen beskjutit murarhantlangaren Axel
Bergling. Ett första skott hade missat och i stället gått
igenom fönstret till byggmästare Ohlssons kontor. Ett andra
hade träffat Bergling i ansiktet, invid näsroten. Dessbättre
hade den sårade "ehuru smutsadt af blod" inte tappat sansen
utan kunde själv bege sig till poliskontoret för att kort
därefter forslas till länslasarettet. von Essen hade under
tiden begivit sig till hem men snart blivit anhållen och
förd till poliskontoret. Efter ett kortare förhör hade han
blivit häktad och var nu förpassad till länscellfängelset
för vidare rannsakning.
Bakgrund
Vid tiden för den beskrivna händelsen var von Essen en
välkänd person i Linköping. Under de dryga 20 år han då
hunnit verka i staden hade hans aktning emellertid
förändrats från erkänd kulturpersonlighet till bohemisk
särling. De första årens yrkesmässiga framgång och hyggliga
ekonomi hade övergått i ett liv i isolering och armod.
Hans
liv tog sin början 1856 i Månsbyn, Nederkalix församling.
Föräldrarna August Hjalmar von Essen och Elisabeth Bäckström
hade året före välsignats en första son. Året efter Didriks
nedkomst föddes en dotter. Olyckligtvis blev barnen tidigt
moderslösa. Kort tid efter moderns frånfälle drabbades
familjen av ännu en sorg då dottern insjuknade och dog.
Kanhända på grund av detta bröt fadern upp från Månsbyn och
flyttade med sina bägge söner till Haparanda, där han kom
att tjänstgöra som stadsfiskal och sedermera som hamnfogde.
Släkttraditionen bjöd Didrik en militär yrkesbana. Fadern
hade likväl redan före giftermålet begärt avsked från det
militära sedan han blivit beordrad att raka av sig sitt
helskägg. Didriks håg stod ändå till konsten. Efter några år
vid Haparanda Elementarläroverk kom han 1872 i lära hos
konstnären E G Wik i Umeå. År 1875 vann han inträde vid
Konstakademien. Där får vi förmoda att han gavs möjlighet
att utveckla sin talang, även om han senare kom att beskriva
studietiden som "en stilla akademitid under lydnad av
professorsgubbar". Helt igenom tycks heller inte hans
skapande tagit den utveckling som professorsgubbarna
önskade. I november 1878 blev han i själva verket utesluten
ur skolan för försumlighet. Men kanske fanns det ändå skäl
till försumligheten. Hans ekonomi sägs i en nedteckning
varit så skral vid tiden att han logerade i en packlår på
Akademiens vind.
De
sorglösa åren
 Efter
studietiden bodde von Essen kvar i Stockholm. Hans liv i
staden är icke desto mindre svårt att följa. Korta tider på
samma adress och flertalet studieresor ger sammantaget ändå
sken av sorglöshet. År 1885 slog han sig ned i Köping. Även
den vistelsen är dunkel. Efter att ha tillbringat sommaren
1887 i Glyttinge, strax väster om Linköping, blir hans
konturer kort därpå som Linköpingsbo tydligare. Livlig och
disputationslysten kom han snabbt in i stadens sällskapsliv.
Tillsammans med yrkesbrodern Johan Krouthén vann han inträde
i ordenssällskapet SHT redan 1888. Vidare kom han att
mottaga inträdesbevis till Wiking Kommissionen, likväl som
landshövdingsparet De la Gardie hade äran att återkommande
bjuda honom till Slottet.
Efter
en tillsynes sorgfri tid "utan betyg" lät han uppföra
en mindre bostad med ateljé i Westerdahls trädgård på
Barnhemsgatan. Under rubriken "Ett atelierbesök i
Linköping" ger oss signaturen "HB" en flyktig
beskrivning av hur von Essens hemvist tedde sig en frusen
vårdag 1891:
"Uppför en isig backe ligger konstnärens verkstad. Den han
apterat till en hemtreflig och komfortabel atelier. Från
tamburen kommer vi direkt in i sängkammaren och innanför den
ligger atelieren. Den är ganska stor och erhåller god
sidobelysning från tak- och väggfönster". Med bjuden
cigarr och ett glas "massiskt" får skribenten vid
samma tillfälle berättat för sig hur von Essens
konstnärsbana utvecklats. Konstnären ondgör sig över de
tidigare nämnda professorsgubbarna och dess makt över
stipendierna. Men "när man slitit sig från banden och i
Paris fått smaka av kunskapens träd är man fri".
Om von
Essen uttalade sig oegentligt, eller om han verkligen varit
i Paris, har inte gått att utröna inom ramen för denna
presentation. Dagen efter skribentens besök hos von Essen
öppnade Östgöta konstförening en utställning i
Läroverkssalen. von Essen visade ett 20-tal målningar,
samtliga landskapsmotiv med konstnärens karaktäristiska
värme i färgerna och noggrannhet i detaljerna.
Tillställningen förgylldes även med några arbeten av Johan
Krouthén och tillsända verk från kamraterna Cederberg,
Fischer, Salza och Törnå.
Förändringens vindar
Överhuvudtaget tycks von Essens konstnärliga framgång ha
varit tämligen god vid tiden och hans ekonomi någorlunda
ordnad. Men andra tider skulle komma. Vid en nattlig
eldsvåda ödelades von Essens bostad och ateljé. Själv kom
han undan med blotta förskräckelsen men han förlorade allt
sitt lösöre inklusive sina många studieskisser. Utan ateljé
men med 5 000 kronor från brandförsäkringen i fickan inledde
han nu en mer ambulerande och en alltmer bohemisk tillvaro.
Genom konstnärligt arbete levde han periodvis på olika
herresäten i omgivningen, bland annat hos häradshövding Orre
på Kvarn där han vid ombyggnad av huvudbyggnaden utförde
dekorationsarbeten. År 1895 skriver han sig dock i salige
byggmästaren Jonas Jonssons fastighet i hörnet av Stora
Torget och Domkyrkogatan.
 Parallellt
med landskapsmåleriet började nu von Essen på allvar att
ägna sig åt den konstform som eftervärlden kanske känner
honom bäst för. Med kameran som redskap fortsatte han att
fånga landskapet i stämningsfulla motiv. Han fick dock
störst genomslag med sina bilder av den snabbt förändliga
hemstaden, dess hus och gator. Fotografiernas ökade
popularitet gav under 1900-talets första år underlag till
ett antal fotoutställningar. Röster väckte förslag om att
stadsfullmäktige borde lösa in ett representativt urval av
von Essens Linköpingsmotiv, vilket fullmäktige sedermera
även lät göra.
Från
1904/05 minskade dock von Essens fotografiska produktion
kraftigt. Orsaken är oklar men kan antas ha sin grund i att
han hösten 1905 lämnade bostaden invid Stora Torget för en
ny hemvist på Ladugårdsbacke, där möjligheterna för
fotoframkallning måhända varit sämre. Året därpå flyttade
han återigen tillbaka in i staden, till en våning i Markska
gården på Hunnebergsgatan. Den fotografiska produktionen lät
sig likväl inte påverkas av det. Istället får vi nog söka
svaret i det faktum att lusten för fotograferingskonsten nu
svikit von Essen. År 1909 köpte fullmäktige ändå den
tidigare nämnda serien bilder men urvalet var från
1890-talet.
 von
Essen var nu en medfaren man vars bohemiska läggning alltmer
överskuggade hans tidigare så livfulla personlighet. Om än
respekterad blev han alltmer ökänd. Främst var han utsatt
för ynglingars spe och skämtlynne. Han kallades med tiden
allmänt för "Visselgubben" och stundom var hans tillvaro en
plåga. S H Leffler på Lilla Greby ger exempel på hur
förföljelsen av von Essen kunde te sig. Vid nyåret 1909
gjorde denne sällskap med von Essen från Grand hotell i
Linköping. "Varefter vi gick iakttog jag en följd af
hvisslingar. von Essen upplyste mig om att det var honom det
gällde och att det hade pågått sedan två kanske tre år. Så
snart han visade sig ute på stadens gator blev han föremål
för hvisselförföljelser från individer af ligapojkstypen.
Inte ens i sitt hem fick han frid. Utanför fönstren till sin
bostad förekom dylika hvisseluppvaktningar".
"Uppträdet" klarläggs
Vi är därmed åter framme vid tiden för, och kan bättre
förstå, den gärning som inledde presentationen.
Rättegångshandlingarna redogör ytterst detaljerat för vad
som tilldragit sig vid skottlossningen. von Essen skildrar
förspelet genom att berätta att han strax före klockan fem
på eftermiddagen lämnade Lindgrens konditori på Storgatan
för att bege sig hem. När han kom in på Domkyrkogatan
passerade han tre ynglingar som genast började "tjuta och
hvissla" åt honom. Två av dem kände han igen. De hade
dagen innan visslat "demoniskt skarpt" åt honom
utanför kopparslagare Furhoffs affär på Ågatan. Nu lade han
emellertid särskilt märke till den tredje ynglingen,
murarhantlangaren Axel Bergling. von Essen vände och gick
mot torget för att påkalla polis. Bergling kom då emot honom
varvid von Essen tog fram sin revolver och sköt ett skott i
luften för att signalera på polis. Bergling hade då rusat
fram till honom och greppat efter hans skägg varvid von
Essen ånyo tagit fram sin revolver och skjutit ett skott mot
Berglings huvud.
Vid
ett senare förhör redogör Axel Bergling sin syn på
händelsen. Han och arbetarna Axel Stolt och August Nilsson
kom gående i hörnet av Stora torget invid Domkyrkogatan.
Gående på andra sidan av Domkyrkogatan fick Bergling syn på
von Essen. I samma stund hörde han upprepande visslingar
från ett par pojkar i hörnet av Platensgatan. von Essen
vände sig då om och tog några steg nedåt gatan medan han
gormade åt pojkarnas håll. Bergling ropade då till von Essen
att låta pojkarna vara varefter han visslade till för att
påkalla von Essens uppmärksamhet. von Essen vände sig då mot
Bergling med orden. "Här ska du få buse!" samtidigt
som han tog fram en revolver och avlossade ett skott mot
honom. Bergling reagerade genom att rusa fram mot von Essen
med orden. "Vet hut gubbe och inte hålls å skjut!". I
tumulten som uppstod avlossade von Essen det andra skottet
som träffade Bergling i ansiktet.
Den
rättsliga processen förlängdes genom att rådstugurätten fann
det nödvändigt att låta von Essen genomgå en
sinnesundersökning. Denna verkställdes av fängelseläkaren
Theorell, som även till rätten inkom med ett utlåtande vari
han befunnit von Essen lida av "nervös överretning"
och måste anses varit "beröfvad förståndets fulla bruk"
vid dådet. Rätten lät vidare pröva Theorells utlåtande i
Kungliga medicinalstyrelsen, som intet hade att erinra.
Under dessa förmildrande omständigheter dömdes von Essen
till fängelse i 1 månad och 15 dagar. Då von Essen varit
häktad längre tid än så, blev han i och med domen åter en
fri man.
Epilog
Men så särskilt fri var han nu inte. Visseluppvaktningarna
fortsatte och hans nervositet tilltog. Ett senare vittnesmål
om von Essens ökade nyckfullhet ger Hugo Lindblom. När Hugo
som barn stod i begrundan och visslade utanför Otto
Andersson tobaksaffär på Hunnebergsgatan, höll han på att få
sitt tandgarnityr ommöblerat. Plötsligt fick han ett rapp av
en käpp rätt över munnen till orden. "Det där ska du
sluta upp med!". Detta plötsliga möte med Visselgubben
fick honom senare att bli försiktig med sitt visslande.
Mot
slutet av sitt liv kom von Essen att leva i största armod.
Efter en tid med prostatabesvär avled han på Linköpings
fattigvårdssjukstuga den 22 mars 1922. Ett konstnärsliv var
tillända.
Leif Wallentinsson, Östergötlands länsmuseum, mars 2005
Källor:
Elfström, Gunnar och Sjöberg, Lennart Sekelskiftets
Linköping (Linköping, 1979).
Handlingar ur enskilt arkiv nr 414, Östergötlands
länsmuseum.
1889 års adress- och annonskalender för Linköping.
Kyrkböcker för Nederkalix och Sankt Lars församlingar samt
för Haparanda och Linköpings stad.
Tidningsartiklar i:
ÖC 1902-03-21, 1902-05-03, 1909-10-19, 1910-05-11,
1910-05-19
ÖD 1891-03-26, 1902-07-01
Östgöten 1902-03-29, 1910-05-27
Bild:
Östergötlands länsmuseum |