Jolpära-Jon, 1846-1928 De
flesta äldre i Risinge och
även en del utsocknes har
hört talas om Jolpära-Jon,
ett riktigt original och
en glad gårdfarihandlare.
Han var alltid välsedd i
gårdarna och om han blev
förplägad med mat eller en
sup kunde man få höra
honom joddla
”kolvedsdrillen” så att
det ekade i skogen. Han
köpte ett litet varulager
hos Fröbergs i Lotorp och
drog runt socknen med en
blommig kappsäck på ryggen
och en knölpåk på axeln.
Han sålde blommiga tyger
av olika slag och när han
kom till en gård kunde man
höra honom ropa på långt
håll: ”Här kommer
kjolstyger, klänningstyger
och fanstyger..hmmm”Jon föddes 1846 i torpet Norra Lund. Hans farfar knekten Petter Björk hade själv byggt upp torpet på Malthults ägor, norr om Finspång. Hans dopnamn var Karl Johan Björk och han fick tillnamnet Jolpära-Jon redan under skoltiden, eftersom hans matsäck alltid bestod av några kokta potatisar. Familjen bodde då i Sandtorpet, några hundra meter från Norra Lund. Familjen flyttade omsider till Fridenslund på Tjuttorps ägor och Jon tjänade som dräng i Flasbjörke.
En gång i början av 1870-talet föreslog August att de båda skulle resa till stora sjö- och stapelstaden Norrköping. ”Nu ha vi gått här vid Tjuttorp och slitit och arbetat så länge, så nu behöver vi ha lite roligt. Här i skogen hör vi ju inget annat än tyrbråkespel och hackespettedrillar, så behöver vi höre lite vacker musik.” Väl framme i staden skaffade de sig något att dricka, så att de kunde få upp rätta röstläget och Jon blev med tiden glad i hågen och började joddla ”kolvedsdrillen” En polis kom snart och tog Jon i kragen och sade till honom att det är förbjudet att föra oljud i stan. Polisen släppte nu Jon sedan August hade lovat att ta hand om sin dryckesbroder. August höll ord. Han var stark som en björn och lyfte upp Jon på axeln och bar honom vidare på färden genom stan. När de fått nog av staden och pengarna var slut reste de hemåt men satte sig ner vid den så kallade ”Käringstretebacken” för att tänka över resan de gjort. ”Stan är bra så länge en har pengar” sa August, ”men om man inga har då är dä bäst ve Tjuttorp, nu får vi börje å arbete ihop te näste stadsrese, om vi får leve å Herran vill”. Skrikar-August dog 1898 och hittades liggande vid en enbuske mellan Norra Lund och Sandmon medan Jolpära-Jon överlevde honom med tre årtionden. Jons liv ändades den 15 november 1928. De sista åren bodde han på ålderdomshemmet. Jon var en man som levt utan några materiella krav på tillvaron men han hade ett glatt humör och humor utöver det vanliga. Om man frågade honom om man fick slå följe med honom på vägarna svarade han: "Det får bara rum en sån här toker i var socken". Jan Wiklund, Stockholm, november 2005
Källor: |
1874
blev han dräng hos
storbonden Olof Jonsson i
Tjuttorp, där han sedan
stannade tills
beväringsmönstringen. En
av de många historierna
kring Jolpära-Jon berättar
om att husbonden Olof
gärna ville ha Jolpära-Jon
kvar som dräng och enligt
denne kom de överens om
att Jon skulle spela
dövstum. Officeren ropade
upp Karl Johan Björk, men
Jon stod still och rörde
sig ej. Enligt Jon ”kom
officern och ropa i örat
på mej men jag låddes inte
att jag hörde något utan
molteg.” Då sade Olof
till officeren att ”den
där är både dövstum och
galen” och så fick Jon
frisedel och blev
kronvrak. Efteråt sade Jon
till Olof: ”Har du styrt
så att jag är skriven som
dövstum och galen, så får
du klara din gård själver.
Jag klarar mej utan dej”.
Och från den dagen gjorde
Jon aldrig mer något
riktigt arbete.
Jons
kumpan och dryckesbroder
under 1800-talets slut var
"Skrikern" eller ”Skrikare-August”.
Hans egentliga namn var
Per August Jonsson. Han
var elva år äldre än Jon,
född 1835 i Klockrike.
Sitt tillnamn hade han
fått för sina enorma
röstresurser. När han
skrek i Flasbjörke hördes
det ned till Lotorp, en
sträcka på ca 7 km.