"Gu'medde! sa Käck" är ett uttryck, som torde varit bekant för många Linköpingsbor under 1900-talet. Carl Johan Käck stod för uttalandet. Oavsett tid på dygnet var hans hälsning alltid densamma. Han var allmänt känd och populär för sin slagfärdighet. När han klev på bussen och riktade sitt "Gu'medde" till såväl chaufför som medpassagerare, spred det idel leenden och god stämning.

År 1894 kom den då 32 år gamle Carl Johan inflyttande till Linköping tillsammans med hustru och fyra barn. Det var jordbruksarbete han ägnat sig åt, och närmast kom de från Svinstad socken, där han varit statare under några år. Familjen hoppades på bättre framtid i stan. De bosatte sig på Föreningsgatan i området Stolplyckan, i ett hus som benämndes Långholmen. Två år efter inflyttningen föddes ytterligare en son.

Carl Johan ägde yrkeskunskap inom olika områden och var inte rädd att pröva på nytt. Därför fanns han med i arbetslaget, då ett par hyreshus, de så kallade "Stutgårdarna", fördes upp i övre delen av Stolplyckan. Han tyckte om såväl husen som läget och flyttade in där med sin familj. Under många år av sitt yrkesverksamma liv var han sedan bryggeriarbetare.

Hustrun avled hastigt i tarmvred år 1908. Hon var 55 år gammal vid sin död. Carl Johan, som då endast var 46 år, stod ensam
med de fem barnen, men de två äldsta sönerna var redan självförsörjande, och döttrarna hjälptes åt med hushållssysslorna. Han gifte aldrig om sig. Efterhand som barnen bildade egna familjer, så bosatte sig även de i Stolplyckan. Under en tid hade Carl Johan en hushållerska boende hos sig, men till större delen klarade han sig själv. När det behövdes, fick han hjälp av sina barn.

Carl Johan gjorde sig mest känd som gårdskarl för Grand hotells fastighet. Hemmavid var han dessutom gårdskarl för fyra fastigheter på Föreningsgatan. Det var vanligt, att han ställde upp i olika sammanhang, när det behövdes ett handtag. Han fann sin livsstil, hade förmågan att sätta färg på tillvaron och spred förnöjsamhet omkring sig.

Signaturen "Flaj" hade en serie kåserier i tidningen Östgöten om "Kända lincopensare i ord och bild", och den 19 juni 1937 var det Carl Johan Käcks tur att bli porträtterad.

"Riddare god utav kvasten, som svänges med kraft uti armen
hälsar jag Carl Johan Käck på hans sjuttiofemte års högtid,
liksom han själv varje morgon mig skyldrar med kvast eller käppen,
när han det suraste morgonhumör tager bort med sitt glada:
"Medda', gu'medda, herr Flajen, hur känns det i krôppen och knôppen?" …

… Käck, gamle vän, du, som arla i morgonstund tidig mitt sinne
fröjdar var dag med din fryntliga hälsning, ditt glada "gu'medda'",
dig vill jag fröjda i dag till gengäld med ärlig en hyllning,
då du på midsommardagen uppnår 75:te årsdagen
uti din levnad, som burits av arbetets tunga men ock utav glädje."

Sin hälsa skötte han på sitt eget lilla patenterade sätt med tillhjälp av spritransonen på motboken. "Fast dä boter ju förstås inte ryggmatisten, å dä kan ju ingen doktor göre heller!" Men med hjälp av sin "ryggmatist" kunde Käck med stor tillförlitlighet spå väder, och han tvekade aldrig, då han blev tillfrågad.

Det har påståtts, att det var två personer, som hade tidningen Östgöten utan att behöva betala. Den ena var borgmästaren och den andre Käck. Om Carl Johan Käck har även sagts, att han lät bli betala på bussen. Han sa' sitt "Gu'medde" och satte sig.

Då Käck åkte buss, skedde det oftast med "kasernlinjen". Vanligen fanns militärt befäl av olika rang bland passagerarna, och det sägs, att då Käck klivit på och uttalat sin vanliga hälsning, reste sig högsta befälet, intog enskild ställning, gjorde honnör och besvarade hälsningen med: "God middag, Käck!".

Bertil Södergren, Ljungsbro, januari 2005

 

Källor:
Östgöta Correspondenten 1946 02 06
Östgöten 1937 06 19.
Övriga uppgiftslämnare i studiecirkel 1998-1999:
Bertil Nilsson, Inga-Karin och Lennart Isacsson, Ingrid Lövgren, Bengt Gran