Elsa Brändström har gått till eftervärlden under det välförtjänta epitetet ”Sibiriens ängel”. Hon var en internationell personlighet. Under sin levnad tillbringade hon endast 17 år i Sverige. Tio av dessa var Linköping hennes hemstad. En viktig ungdomstid som hon bar med sig genom livet.

Elsa Brändström föddes år 1888 i Sankt Petersburg där hennes far, Edvard Brändström, var militärattaché. Två år tidigare hade Edvard sammanvigts med Anna Piper, född Eschelsson. Namnet Piper bar Anna efter sitt tidigare äktenskap med greve Axel Piper till Engsö.

Sverige
År 1891 återvände familjen till Sverige efter att Edvard tackat ja till en tjänst vid Generalstaben. Efter ytterligare några år och karriärsteg erbjöds Edvard en hög tjänst vid Första Livgrenadjärregementet i Linköping. Familjen bosatte sig år 1896 i, vad som därmed kom att kallas, Brändströmska gården belägen på Drottninggatan invid Trädgårdsföreningen.

Elsa Brändström kom således att växa upp i burgen miljö. Utöver föräldrarna, och sedermera bröderna Per och Erik, fylldes hemmet på Drottninggatan av barn- och husjungfru, kokerska, kalfaktor tillsammans med både franska och tyska guvernanter.

Trots denna till synes uppassande omgivning var Elsas uppfostran påfallande fri. Exempelvis ryste barnens kamrater när de brändströmska barnen ”sa emot” sina föräldrar, vilka utan vidare lät det hända. Särskilt fadern uppmuntrade barnens argumentation. Han tog gärna upp ett ämne för att inhämta barnens reaktion och han satte stort värde på deras egna ställningstaganden.

Elsa växte upp i ett Linköping som fortfarande var en småstad med 13 000 innevånare. En stad som barnen behärskade. Elsa skriver själv: ”Där varje polisman är ens vän eller svurne fiende, där man känner varje brandsoldat och varje droskkusk och vet namnen på hästarna i varje stall. Där man med slutna ögon kan finna favoritbakelserna på kondisdisken...”. Sommartid erbjöd staden och dess omgivningar på obegränsad lekfröjd. Under vintern bjöd Risbrinksbacken på hissnande kälkåkning. Ett annat nöje var skridskoåkning på Karlssons säkerhetsbana bakom Miljonpalatset.

År 1906 led familjen Brändströms tid i Linköping mot sitt slut. Fadern hade erbjudits posten som svensk minister i Sankt Petersburg och familjen bosatte sig ånyo i den ryska huvudstaden. Elsa fick emellertid stanna kvar i Sverige ännu ett par år för att genomgå Anna Sandströms seminarium i Stockholm.

Ryssland
Efter examen kunde Elsa äntligen förenas med familjen i Sankt Petersburg. Med sin otvungna naturlighet gjorde hon snabbt stort intryck på petersburgssocieteten. Under de kommande åren fanns för den utomstående inget som tydde på vad fröken Brändström egentligen var ämnad för.

Men i augusti år 1914 kom kriget. Med ens förbyttes stämningen. Så småningom började stadens sjukhus att fyllas med sårade. Det svenska ministeriet gjorde en insamling till ett mindre lasarett för sårade ryska soldater. Elsa kastade sig med liv och lust in i verksamheten. Parallellt med arbetet vid lasarettet gick hon igenom en sjukvårdskurs och blev efter föreskriven tid utexaminerad som så kallad krigssyster.

Sibirien
Efter kort tid som krigssyster började Elsa att skönja en ny väg för sitt hjälparbete. Hon insåg att krigets fångar var särskilt utsatta. De kunde inte nås av landsmän och var helt i händerna på sina herrars labila godtycke. Den ryska regeringen gjorde föga eller intet för sina egna fängslade landsmän och denna inställning skapade vidriga förhållanden för soldater fångna i Ryssland. Genom Röda korset kunde Elsa initiera tågset från Tyskland med insamlade ”Liebesgaben” (kärleksgåvor) för vidare transport till fånglägren i Sibirien. Elsa medföljde själv vid två längre expeditioner och kom i egen person att uppleva både fläcktyfus, fångenskap och hot om arkebusering. Särskilt den senare expeditionen var farofylld. Elsa har med egna ord beskrivit sin tid i Sibirien och här är inte platsen att ge fördjupad kunskap i alla skeenden. Här meddelas endast att ”Sibiriens ängel” och hennes följeslagare kom att rädda tusentals krigsfångar tills behovet avstannade 1920.

Tyskland
Efter de strapatsfyllda åren i Sibirien slog Elsa sig ned i Tyskland. Hennes insats för inte minst de tyska krigsfångarna hade gjort henne till hjältinna i landet. Hennes nästa projekt blev att genom en stiftelse hjälpa de återvändande fångarna till att bli livsdugliga människor och återfå sin arbetsglädje. Även föräldralösa barn kom under stiftelsens skydd. Verksamheten hade sin bas i kurorten Marienborn och slottet Neusorge i Sachsen.

En till synes märklig hjälpinsats kom till uttryck genom försök att i Sibirien skapa ett förlovat land för tyska före detta krigsfångar. En Volgakoloni föresvävade de drabbade. En demokrati med en drottning. Som mål för koloniseringen hade man tänkt trakten kring Barnaul mellan floderna Ob och Irtysj. Utvandringsplanerna gav inte Elsa någon ro. Efter en tusenmila undersökningsresa till Sibirien kunde dock orimligheten i planens natur segra och Elsa kunde äntligen lämna de ryska obygderna bakom sig.

Nu följde en tid utan alltför uppfordrande uppgifter. Elsa fick tid att tänka på sin egen person och hösten 1929 meddelade hon sina närmaste vänner att hon ämnade gifta sig. Den utvalde var professor Rober Ulich, en man som accepterat att dela sin tillkommande med Neusorgebarn och kurortsbesökare. Den 3 januari 1932 föddes deras gemensamma dotter Brita.

Året därpå utnämndes Adolf Hitler till Tysklands rikskansler och redan efter några månader var han praktiskt taget landets diktator. Hitlers så kallade utrensning började genast och bland dem som fick det allt svårare att verka i landet var Robert Ulich. För Elsa hade dock rikskanslern andra planer. Hon fyllde väl bilden av en strålande galjonsfigur i det planerade stortyska emperiet. Hitler kontaktade Elsa och avkrävde ett besök av henne för att diskutera samarbetet. Elsas svar blev kort. Ett telegram med hälsningen: ”NEIN ELSA BRÄNDSTRÖM ULICH” beseglade makarnas emigration.

USA
Emigrationen gick till USA. Elsa har i ett försök att karakterisera sitt livs olika skeenden, betecknat sin tid i USA som en tid av privatliv. Men detta sagt av en person med osedvanligt litet behov av egen helgd. Ty väl hemmastadd i villan på Walker Street, Cambridge, Massachusetts inledde hon genast hjälpinsatser för de alltfler och alltmer förtryckta i Europa.

USA led ännu under följderna av depressionen och myndigheterna önskade gardera sig mot att en ökad invandring skulle ligga det amerikanska samhället till last. Lösningen blev så kallade affidavit, där privatpersoner kunde gå i god för hjälpsökande. Jakten på affidavit gav snart upphov till regelrätta värvningsturnéer. Ett flertal kommittéer bildades och snart uppslukade verksamheten nästan all Elsas vakna tid. När kriget väl bröt ut minskade dock flyktingströmmen drastiskt. Kriget kringskar möjligheten att fly och Elsa kunde bara maktlöst konstatera att hon måste söka nya vägar för sitt hjälparbete.

Elsas sista stora insats för mänskligheten kom att rikta sig mot Skandinavien. Från kust till kust i USA gick nu Elsas resor i särskilt Finlands, Danmarks och Norges sak. I februari 1945 genomförde hon ännu en riskabel resa för ett sista besök av Sverige. Vännerna kunde då se att hon var märkt av sjukdom. Hon hade kort före avfärden genomgått en bröstcanceroperation. Detta till trots gjorde hon en bejublad föredragsturné över hela Sverige. I landet rådde en formidabel Elsa Brändström-feber. När freden kom reste Elsa ivrigt hem för att förbereda nya hjälpinsatser för det sargade Europa. Hon arbetade oförtrutet vidare. Planerade en resa till Tyskland, men ett avgörande hinder reste sig allt högre. Cancern tog hennes riskfyllda liv den 4 mars 1948.

Leif Wallentinsson, Östergötlands länsmuseum, april 2006

Källor:
Bland krigsfångar i Ryssland och Sibirien 1914-20, Elsa Brändström (Stockholm 1921)
Elsa Brändström, Elsa Björkman Goldschmidt (Stockholm 1969)

Bild 1: Okänt ursprung. Detalj av bild ur Elsa Björkman Goldschmidts bok om Elsa Brändström.
Bild 2-3: Östergötlands länsmuseum