Gubben

I min ungdom hade jag plats som dräng på en gård i Norsholm. Gården hade små ägor upp mot Stjärnorp också, och på trettondagsafton blev jag i vägskickad för att hämta ett lass hö på den gården. Det var slädföre och ganska kallt. Jag åkte på norra sidan av Roxen. När jag på hemvägen närmade mig Fröstorps backar fick jag syn på en liten gubbe som stod vid vägkanten. Det var så vackra runda enar där.
Plötsligt kände jag hur det började rycka i repen som var bundna om mitt lass. Jag lutade mig ut över lasset och skrek:
”Vill ni åka med?”
Men det var ingen som svarade och inte tyckte jag heller att jag såg någon, men det fortsatte att rycka i repen. Då frågade jag igen om den som drog ville åka med, men inte heller denna gång var det någon som svarade. Det fortsatte bara att rycka och dra och då blev jag rädd och skrek:
”Vill ni åka med eller ej så säg till, annars slår jag till!”
Nu började jag bli rädd att det kunde vara något fanstyg som var ute och drev sitt spel. Ja, ärligt sagt, så bad jag en bön!
”I Guds och Jösse namn, hjälp mig!”
Nu var jag rädd. Men då hörde jag några klockor. Det hade gått över skymningstid så det var ordentligt mörkt. Det var rättaren och en av drängarna som kom åkandes. Rättaren skrek till mig:
”Fryser du Edvin?”
”Nej, det gör jag inte” svarade jag.
”Men du har ju varit av och gått så många gånger, då måste du väl för fan ha frusit!”
”Nej, jag har inte varit av en enda gång”, sade jag och det var ju sant.
Det var en gubbe förståss, någon fattig backstugesittare som hade varit utan hö till sin ko. Han hade helt enkelt gått bredvid och nappat av lasset så mycket han kom åt. Men det var ju otäckt förståss att känna det där som gick och nappade. Dessutom när man har milsvida skogar framför och bakom sig så undrar man ju vad i Jösse namn det är!

Uppteckning S. Plaenge Jacobson 1945-46 Linköping.