JULSKYLTNING
Vem minns inte sin barndoms julskyltning?
Med tindrande barnaögon och
näsan hårt tryckt mot rutans glas följde man tomtens rörelser innanför glaset. Såg
hur han lyfte fram den allra sötaste dockan, den som man själv önskade så hett eller
kanske startade han det elektriska tåget som kunde köra runt på en räls alldeles av
sig självt, precis som det riktiga tåget och försvinna in i en tunnel för att så
småningom dyka upp i andra änden på tunneln. Visst var det magi att stå där och
trängas och fascineras av alla saker som fanns att se, att önska och drömma om.
Ordet skyltning, att visa på vad som fanns att köpa i affären i vår mening började
att förekomma i vårt land vid mitten av 1800-talet.Då fanns förutsättningarna, som
att göra tillräckligt stora glasskivor samt ljus. Men det är först när vi får
gaslampor som de stora skyltfönstren får sitt verkliga genombrott, nu är det möjligt
att se in bland de utställda sakerna även på kvällarna. Dock kommer det verkliga
genombrottet för affärernas julskyltning att ske på 1890-talet i samband med
elektricitetens spridning.
JULSTÖKET
Det var mycket som skulle hinnas med under
december månad, i det gamla bondesamhället, innan man kunde slå sig till ro och fira
jul. På Anna-dagen den nionde december var det dags att både brygga julölen och lägga
lutfisken i blöt. Avsmakningen av ölen skedde vanligtvis på Tomas-dagen den 21/12.
Innan Lucia-dagen skulle man ha hunnit med julslakten. I stort sätt togs allt till vara
ifrån slakten och det som blev kvar skulle man gräva ned under en sten så tog tomten
hand om det.
Att stöpa ljus var en viktig syssla inför den stundande julhelgen. Ifrån fårslakten
hade man fått en viktig ingrediens nämligen talg och fårtalgen ansågs vara den bästa.
När ljusen stöptes av husets folk så var det viktigt att man var glad för då skulle
ljusen brinna klart, sades det.
Efter Lucia tog det stora julbaket vid. Det var stora degar som sattes på jäsning,
för brödet som bakades skulle räcka länge. I Östergötland bakades brödet på både
råg-och vetemjöl. Det finaste brödet var det som bakats på vetemjöl eller finsiktat
rågmjöl.
JULKRUBBA
Att ställa fram en julkrubba vid juletid, är
ingen ålderdomlig tradition i vårt land. Under lång tid var det till och med förbjudet
att skylta med denna katolska sed i våra kyrkor. Förekom de så var det i privata hem
med någon form av knytning till den katolska kyrkan och då i första hand i samhällets
övre skikt.
År 1803 visas en julkrubba offentligt i Stockholm och vad man känner till så är
detta första gången som det sker och då är det i ett privat hus.
Första gången
som en krubba visas i en protestantisk kyrkas hägn är 1929 i Sankt Petri kyrka i Malmö.
Ett tilltag som kritiserades starkt eftersom man ansåg det vara ett katolskt påfund.
Från Malmö spred sig denna sed så småningom ut ibland kyrkorna runt om i Skåne.
Ungefär samtidigt dök seden upp i Stockholm för att sedan spridas ut i övriga landet.
Till att börja med placerade man krubborna i placera i församlingssalarna men så
småningom kom de även att ställas ut i själva kyrkorummet.
Idag vet vi invånare i Linköping att Krubban med den heliga familjen har kommit för
att stanna, den finns numera även att betrakta på stadens Stora Torg och det är väl
knappast någon bland oss som tänker på det katolska ursprunget eller längre
ifrågasätter dess rätt att finnas där.
Det är väl så, att det är kanske det enda påtagliga i modernt julfirande, som
erinrar oss om varför vi egentligen firar jul.
TOMTEN
Våra dagars tomte är släkt med tyskarnas S:t Nikolaus eller
amerikanarnas Santa
Claus. I England heter han Father Christmas. Det var först på1870-talet som han kom till Sverige för att dela ut julklappar
på julafton.
I det gamla bondesamhället fanns det en annan tomte som inte hade med jul att göra.
Denna tomte arbetade och levde på gården. Det var sällan man såg honom, men de som
träffat på honom har berättat att han var liten till växten, klädd i grå kolt och
röd luva. Han hade vitt skägg och såg ut som en gammal man.
Tomten skulle man hålla sig väl med, annars kunde det gå illa för gården. Var man
snäll mot honom drog han istället lycka till gården. Han månade mycket om husdjuren
och såg till att de sköttes väl.
På julafton fick man inte glömma att ge tomten gröt. Glömde man det kunde tomten
hämnas, för han var en lättretad liten gubbe.
Källor: Ebbe Schön - Julen förr i tiden
Jan Öjwind Swahn - Den stora julboken
Fotografierna är från Östergötlands Länsmuseums arkiv
