Krokodiler gråter inga tårar

Solen brände över den röda jorden på palatsgården, ett disigt vitt sken. Skuggorna naglades fast på backen med knivskarpa konturer och jag kände solstinget komma. Det spelade aldrig någon roll vare sig man drack tre eller tjugo liter om dagen, tröttheten låg alltid och lurade, men man slapp få vätskebrist och därför tog jag en stor klunk ljummet vatten. Vi hade varit uppe sent kvällen innan, så det var inte bara värmen som satt sina spår. Ögonen stack och jag tyckte förmodligen väldigt synd om mig själv i det ögonblicket. Walter som var sjuk på riktigt och mådde dåligt blev så ompysslad att det enda som saknades var någon som kunde fläkta nacken hans med palmblad. En avundssjuk tår retades i ögonvrån. Så stod jag där, mitt i Afrika och jag kände bara en enorm trötthet. Intrycken var så många, kulturen så annorlunda och klimatet ett rent råtthål för någon som kommer från kallare trakter, särskilt jag som normalt inte klarar temperaturer över tjugofem.

Det var just det som var så konstigt med resan. Allting var dubbeltydigt. Människorna och ens egna reaktioner. Jag började gråta. Inte för att jag var ledsen men för att jag var helt utmattad. Jag hade väl aldrig tänkt så mycket mer på det om inte Janvier, en av intendenterna, slitit tag i mig och släpat mig därifrån. "Samla dig!", sa han. "Men jag är ledsen" snyftade jag fram, "jag är bara så trött och......". Jag förstod ingenting! "Du förstår att du är vuxen nu och i Benin så gråter bara barn". Med andra ord, det yttersta tecknet på svaghet och absolut ingenting för mig att sysselsätta mig med... och jag kunde förstå vad han menade, men jag förklarade att hemma i mitt land gråter människor även när de är arga eller glada och att det snarare tyder på starka känslor, att man inte måste vara svag. I sin tur förstod han ingenting och jag behövde inte känna mig som ensam dum i sällskapet.

Så gick tiden i Abomey och allt möjligt hann hända, bl.a, gick hyrbilen sönder halvvägs till Cotonou. Jag var trött, Anders filmade, förarna var förbryllade och Pär var rasande. Janvier vände sig om och tog på sina solglasögon, en arg tår trillade och jag såg den. Vi pratade om det senare, men jag var mest glad över känslan av samförstånd.

Krokodiler kan också gråta och jag blev inte biten. Jag nöjer mig med solsting.

Elin Carlgren, januari 1999