Lucia
Start ] Upp en nivå ] Midsommar ] Mickelsmäss ] Advent ] [ Lucia ] Jul ] Nyår ] Spöken ] Bidrag ]

 

 

Lucia i den form som vi känner henne dyker upp vid 1700-talets slut. Det äldsta belägget härstammar från en västgötaherrgård år 1764.

Vid 1800-talet finns uppgifter från Västergötland, Dalsland och Värmland, men då alltid från stora gårdar eller städernas borgerliga hushåll. Det är först i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som seden börjar bli mer allmän.

Lussebruden med ljus i hår anses av vissa forskare ha sitt ursprung i en tysk sed som uppstått i Rhen-området. Där hade man i protestantiska kretsar ersatt den traditionella gåvogivaren Sankt Nikolaus, som var ett helgon, med Jesusbarnet, som fick symboliseras av en vitklädd ung flicka med ljus i sitt hår. I Tyskland var detta en sed på julaftonen som inte alls hade samband med lucia. Man diskuterar om vår svenska sed är direkt påverkad av denna tyska tradition. 

År 1901 togs seden upp som ett evenemang på Skansen i Stockholm, vilket säkert kom att bidra till sedens spridning. Den verkligt stora spridningen av den moderna luciatraditionen startade 1927, då en av huvudstadens tidningar började kora stadens lucia.

Luciadagen den 13 december var en stor festdag förr, särskilt i Västsverige.

Enligt gammal tradition var lucianatten årets längsta natt. Detta gällde ända fram till 1750- talet, då vi i Sverige kom att gå över till den gregorianska tideräkningen och vintersolståndet då kom att flyttas till den 21 december. Många av de sedvänjor och föreställningar som förr var förknippade med ”lusselångnatt” har levt kvar ända in i vår egen tid, som att både människor och djur behövde extra mycket föda, då det skulle dröja innan det blev ljust. Det finns en historisk förklaring till denna sed, att äta och dricka mycket innan det blev ljust. Det gällde att äta så mycket som möjligt innan julfastan, som under vår katolska tid började just vid den här tiden.

Lussenatten var en natt av oro. Övernaturliga krafter var verksamma. För att undvika obehagliga överraskningar satt man uppe till långt över midnatt. Det man fruktade mest var ”lussefala” eller lussefärden, en ryttarskara som sprängde fram högt uppe i luften. I regel syntes ingenting, men ett vinande ljud, hästramp och hundskall hördes tydligt.

Ett ord som i folkfantasin fått anknytning till lucia, är lus. Man trodde nämligen att lussekärringen skulle komma och strö ut löss tidigt på morgonen. Därför var det viktigt att stiga upp så tidigt som möjligt.

Källor: Jan-Öjvind Swahn:  Den svenska Julboken, Ebbe Schön: Julen förr i tiden och  Julen från advent till tjugondag Knut - häfte för museerna i Helsingborg, Kristianstad, Landskrona, Trelleborg, Ystad samt Kulturen i Lund, sammanställd av Kristina Arvidsson