Skogsfrun...
Start ] Upp en nivå ] Vargen ] Hornpetter ] Skattelden ] Gubben ] [ Skogsfrun... ]

 

Diverse uppteckningar från Östergötlands bergslag av G Olsson.

Anders Larsson berättade för mig hur farligt det kunde vara att bli alltför god vän med den fagra skogsfrun.

”En man i Brännkärret var god vän med skogsfrun, det påstod folk bestämt, för han hade en alldeles förskräcklig tur med bössan. Han kunde skjuta hela säckar med tjädrar. Men så skulle han gifta sig med en människoflicka, så han fick lysa för sig och fästmön i kyrkan. När det var lyst för tredje gången föll han ner och dog på fläcken. Skogsfrun var avundsjuk på den andra flickan.”

Men det fanns också sjörå. Om dem berättar lantbrukaren Karl Hageberg, Bredstorp, Risinge socken.

”En man som hette Anders och var från Hädsmedstorp skulle en gång ro utför Bönern till Finspång. Vid Jättesten såg han en dam gå tvärs över sjön på vattnet. Hon var mycket lång och det sken om henne som solen. Det var ett sjörå.”

”En gång var det några karlar som var ute och drog vinternot på Ricksjön, men det gick inte så bra. Då stack en gubbe opp huvudet ur en isvak och sade:
”Ge mig lite snus!”
En av fiskarna tömde då i nära en mark snus i gubbens ena näsborre, en så väldig rymd hade den.
”Ge mig lite i den andra näsborren också!” tyckte gubben.
Ja, han fick lika mycket snus i den med och så dök han ner i vattnet igen. Sen fick karlarna så mycke fisk så att de nästan inte fick med sig allt hem. Så gick det till den gången, efter som de har berättat för mig.”

Karl Persson, Hersmarken, om sjöråna:

”För en 60 år sen var en skogshuggare från Sonstorp och en annan karl ute och vintermetade på Ricksjön. Det blev väldigt kallt på kvällen så de tände upp en eld på land för att kunna värma sig. Skogsvaktaren var ensam vid elden vid ett tillfälle, medan den andra var ute på sjön och såg till fiskredskapen. Då kom det ett vådligt vackert fruntimmer fram till elden för hon ville också ha lite av värmen. Skogsvaktaren blev så rädd så det kallnade i honom och han skrek på kamraten att han sklle komma. Då vände sig damen om och sprang, men båda karlarna såg att hennes baksida var som ett ihåligt stycke trästam.”

”Laxmetere-Karlsson kallade de en gubbe som jämt var ute och metade på sjöarna och åarna i socknen. Han sade att sjöråna hade olika skepnader i de olika sjöarna. I Skärsjön var det en gråklädder karl, i Givern en rödklädd dam och i ån vid Rämninge var det inte mindre än tre stycken sjötroll som höll till. En gubbe som rökte pipa, en häst och en get. Om man höll sig väl med vattenanden och kastade i något åt dem så fick man mycket fisk. Så sa i alla fall Laxmetere-Karlsson!”

Näcken

När Djävulen och hans anhang för sitt uppror mot Gud blev nedstörtade till jorden medföljde enligt folktron en ”Näckens polska”. Det är för all del inte det där nymodiga stycket som heter så, utan efter de gamlas berättelser är det ett stycke som man bara kan lära sig av Näcken. För jag har hört att den som ville lära sig måste gå till en ström tre torsdagsnätter i rad och skrika:
”Jag vill lära mig spela!”
Så den tredje natten kom näcken och så började undervisningen. Polska hade sju särdeles avdelningar och den sjunde kunde de bara lära sig med Näckens egen stråke. Men de som lärde sig den också hade sålt sig. Som lön för sin undervisning skulle Näcken ha en svart bock som det inte fick finnas ett enda vitt hår på.

Den speleman som kunde Näckens polska,kunde vara säker på att folk ville att han skulle spela på fester och tillställningar, för den biten var inte lik någon av de andra låtarna. Det lär ha gått förtvivlat bra att dansa till den. Men det var farligt att spela den sjunde biten också. För då började allting, både levande och döda ting, att dansa. Och om någon inte skar av strängen på spelmannens fiol i sista minuten skulle hela sällskapet bli förtrollat.