Hej vänner i framtiden !
Jag heter Steinar och bodde här ute för omkring 2000 år sedan. Min pappa ägde gården, där på andra sidan bäcken.  I min familj är vi fyra barn, mamma och pappa och farfar. Mormor bor också hos oss, sedan morfar dog för några år sedan. Jag är åtta år och Gunlög, min äldre syster är tio år. Vi får hjälpa till med olika saker, ibland ser vi efter våra småsyskon. På sommaren får vi följa med djuren ut på bete. Gunlög och jag turas om att ta dom från fähuset på boplatsen, genom fägatan upp i ekbackarna. Vi ska se till att de inte går bort och att de kommer hem till kvällen. Det finns inga hägnader runt betesplatserna utan djuren går fritt, så därför måste vi följa med och vakta dem hela dagarna. På vår gård har vi två oxar, kor, får, getter, och grisar. Det gäller att se till så att inte getterna hoppar över stenmuren och in på åkern nedanför fägatan. När jag bodde här var stenmuren cirka 80 cm hög, ni kan se den som en stensträng som går från bäcken rakt upp i backen, in bland ekar och hasselbuskar.

Följer ni fägatan upp i backen så kommer ni till vårt gravfält. Här finns ett röse som troligen är från bronsåldern, så det har bott människor här i trakten tusentals år före oss. Våra gravar är mindre än deras. Du kan se våra gravar som en kantkedja av stenar som sticker upp ur gräset, den kan ibland vara lite högre i mitten. Graven kan vara fyrkantig eller rund, ja ibland kan den faktiskt vara trekantig. För att det ska kallas för gravfält måste det finnas minst fem gravar på samma plats.

När man bygger våra hus, börjar man  med att göra en kraftig ställning av trästockar. På det lägger man taket som når nästan ända ner till marken. På taket lägger man vass eller torv. Väggarna flätar man först med ris och grenar, och sedan tätas de med lera för att stå emot väder och vind. Det är det som kallas lerklinade väggar. Det är ganska mörkt inomhus, för det finns inga fönster på huset. Det finns ett par ljusluckor i taket som är till för att släppa in lite ljus. Men oftast arbetar vi ute när vi behöver se bra. Om vintern kan det bli ganska kallt om fingrarna när man till exempel ska göra några snaror att fånga tjäder med. På kvällarna sitter vi runt elden när det är för mörkt att jobba ute. Då händer det att mormor berättar om hur det var förr i tiden. Eller också kan hon berätta någon ruskig historia om vad som kan hända, långt där inne i skogen.

I åkern nedanför fägatan odlar vi vår säd. Du kan kanske lära dig att känna igen våra åkrar om du tänker på att de ligger i backens sluttning, ner mot våtmarken. Nästan alla stenar är borttagna ur åkern och så ser åkern ut att vara lite djupare i mitten. Det beror på hur man gjorde, när man vände på jorden, eller ärjade den som det också heter. Pappa använder en av våra två oxar som får dra ett årder när han ska göra jorden lucker och fin, så det går att så säden. Vår åker här nedanfår är ganska stor, många åkrar är inte större än kanske 4x6 meter (hur stort är ett ditt klassrum?).  

Djuren på gården och säden vi odlar är viktiga för att vi ska få mat och kläder. Fårens och getternas ull kardas och spinns till garn, som mamma och mormor väver tyger av. På vintern sitter mormor ofta vid elden och spinner, och Gunlög får hjälpa till för att hon ska lära sig, så hon kan spinna ull, väva tyger och sy kläder när hon blir stor. På hösten samlar vi växter,bär, nötter och frö som vi och djuren ska äta under vintern. Jag tycker att hasselnötterna är bäst.

På vintern får jag följa med farfar ut i skogen, där vi sätter snaror för att fånga till exempel harar och tjäder. Av haren får vi både mat och päls. Och tjäderkött smakar fantastiskt gott. Du kan tro att det blir fest när farfar och jag kommer hem med en tjäder. Det är något alldeles extra när vi kan spara på det vi har samlat in under hösten. Och  det kan bli ganska enformigt med all den där gröten och dom där knallhårda brödkakorna. Dessutom har tjädern bra fjädrar till pilarna. Farfar har berättat om att morfar var jätteduktig på att skjuta med pilbåge. Vi får gå väldigt långt för att komma till de stora skogarna där haren och tjädern finns för det bor ju så mycket folk just här omkring. Vi har granngårdar på alla sidor av vår boplats. Så vi måste passera två handfull utom en tumme gårdar först, sedan är det minst lika långt till, eftersom skogen är ganska gles först. Det beror på att alla hämtar sin ved och sitt byggnadsmaterial där, hemikring har vi tagit nästa allt. Men där nere i storskogen, där finns det mycket djur, till och med varg, lodjur och björn. På jakterna efter dem, får jag inte följa med. De jakterna varar i flera dagar. Pappa säger att jag är för liten än, han tror visst att jag fortfarande är småbarn. Knäppt eller hur?

Vet du vad jag drömmer om att få göra när jag blir stor ? Jo, jag drömmer om att få följa med männen som åker ner med djurhudar till den romerska armén, som krigar nere i det som du kallar Europa. Det går åt mycket läder till en soldats utrustning. De byter till sig sådant som salt, järn eller färdigtillverkade skålar av fin keramik. Kanske kunde jag få stanna och kriga i deras armé några år innan jag tog mig hem igen. Då skulle jag ta med mig ett stort och tjockt kläde till mamma som hon kan svepa in sig i när det är så där kallt på vintern. Till pappa tror jag att jag tar med ett dryckeshorn av glas som romarna har, för det har Storsigmarr på granngården berättat om, att han har sett när han var där nere. Jag tycker att det skulle vara spännande att få resa. Det tycker de andra pojkarna som bor häromkring också. Vi pratar om det ibland när vi funderar över hur det ska bli när vi blir vuxna.

Jag levde på den tid som ni kallar Romerska järnåldern. Det romerska riket hade sin huvudstad i Rom och genom krig hade man fått kontrollen över nästan hela Europa. Romarriket bredde ut sig från Turkiet i öst och ända ut till Atlanten i väst. I norr var nästan hela England, och södra Tyskland under deras styre. Men hit till vårt område kom de aldrig för att kriga. Kanske för att vi sände ner djurhudar som de behövde. Eller var det kanske bara för att de inte gillade vår vinter.

Fundera på hur man gjorde när man skulle räkna. Tänk på att man inte hade något skriftspråk, men rita kunde man säkert.

Jag hoppas att du trivs här ute i eklandskapet, och att jag har lämnat det så att du också kan ha nytta och glädje av det. Jag vet att jag ska lämna det till mina barn en gång i tiden och då ska jag tala om för dom hur viktigt det är att man inte förstör det som deras barn ska ha ännu längre fram. Om du letar kanske du hittar några spår efter mig. Lite spår måste man få lämna. Huvudsaken är att man inte förstör eller tar bort det som finns kvar, för allt måste gå att använda igen och igen och igen och igen………………………