- Mor, jag är rädd, kved jag.

- Int ska du va rädd, sa mor, men ja ä orolig för far din.

Far skulle vara fotgängare i slaget Han skulle strida mot hertig Karl. När jag gick och la mig var skrålet från Sigismunds soldater, som drack massor brännvin, det enda som hördes.

På morgonen vaknade jag av att ett kanonskott. Jag förstod att de hade börjat strida. Det var hemskt att veta att ens egen far var därute. Kanske sårad eller dödad.

Det luktade krut när jag hämtade vatten. Det var som en dimma ute av krutröken. Man hörde alla rop opch skrik, man hörde hur en del slängde sig i Stångån för att fly men bara för att slukas av vattnet. Mor och jag bad till Gud att far skulle överleva. Ropen och skriken började avta, mor grät.

Till sist blev det tyst och lugnt men än vågade vi oss inte ut. Jag bad hela tiden och hoppades att Gud skulle skona far.

När vi äntligen vågade oss ut hade likkärrorna redan börjat gå. Man såg tydligt vem som hade vunnit. De flesta som låg på kärrorna tillhörde Sigismunds armé. Hertig Karl måste ha vunnit. Vi grät och bad medan vi letade efter far.

Det låg massor av folk på fältet, en del rörde på sig och kved, andra låg orörliga. Det låg massor av folk på marken men inte far.

Men där! Där låg några bönder i en hög och där låg far!