SLAGET VID STÅNGEBRO

Det är tidigt på morgonen och det är fortfarande svart ute. Klockan är väl runt fem.

-Vakna!!! Vi måste gå!, ropar en röst.

Det är en man som ropar. Han går fram till sängen och ruskar i pojken som ligger i sängen.

-Skynda! Vakna!

Pojken i sängen öppnar ögonen sakta, men stänger dem snabbt igen.

-Vakna!!! vrålar rösten och till slut går han upp och klär sig.

Året är 1598 och det är krig mellan kung Sigismund och hertig Karl. Sigismund befinner sig i Stegeborg just nu. Det är dit de ska. Pojken och mannen. Pojken som heter Magnus. De är båda soldater. De är redan sena. Soldaterna ska gå ända till Stegeborg. Det är långt dit. Men de har inget val. Och fastän de är trötta och det tar långt tid är de till slut i alla fall framme. Nu börjar det. Nu börjar kriget. På allvar.

Tidigt på morgonen väcks alla soldater på hertig Karls sida. De ska smyga sig på kung Sigismunds män. Magnus är trött men kämpar på ändå. Han är bara tolv år.

Men när de knappt kommit fram till borgens murar har redan Sigismunds soldater märkt dem. Och de är förberedda. De kastar sig mot alla de andra.

-Du som är liten och smidig, spring in genom portarna och slå ner så många som du kan, säger en soldat till Magnus.

Först tvekar han, men han inser att han inte har något val. Och soldaten har rätt. Han är smidig och liten och kommer in genom portarna lätt utan att nån märker honom. När han väl kommer in på borggården blir han feg. Han vågar inte. Han vågar bara inte slå ner människorna. Han gömmer sig bakom några lådor. Efter ett tag har kung Sigismunds män dödat många av hertig Karls män. Försvarslösa människor ligger på marken och stönar. Först nu vågar Magnus komma fram. När han ska gå fram håller han nästan på att trampa på en flicka. Hon ligger på marken framför honom och stönar. Hon ser ut att vara lika gammal som honom. Han böjer sig ner mot henne.

-Vad gör du pojke? Är du inte riktigt klok? Det där är en av Sigismunds, säger en röst och framför honom står en stor kraftig karl.

-Men hon är ju skada...får han fram.

-Vet du hur många som är skadade? Kom nu! vrålar han och Magnus följer med.

Men han glömmer aldrig hennes blick.

-Hallå, hörs en röst och Magnus vaknar plötsligt. Han sover ute i en liten koja han byggt själv.

-Vad är det? frågar han och går ut. Då ser han vem det är. Det är flickan från borggården.

-Vad gör du här? säger han.

Hon svarar honom inte.

Han tittar på henne. Hennes arm är alldeles blodig.

-Vad har du gjort där?

Hon tittar ner på armen.

-Äh...säger hon.

-Vad gör du här? frågar han igen.

-Det gör så ont, säger hon.

-I armen?

-Ja.

-Tänk om någon ser oss, du måste gå, jag kan dö!

-Jag då, kan inte jag dö?

Hon vänder sig om och börjar gå.

-Förlåt, säger hon.

-Vänta! ropar han.

Hon vänder sig om.

-Vad heter du?

-Elisabet.

-Jag har lite papper. Vi kan ta det runt armen.

Hon ler.

-Tack.

Nästa natt är hon där igen.

Magnus vaknar.

-Stick! Jag vill sova! skriker han åt henne.

Hon svarar inte. Bara sitter framför honom.

-Stick då! skriker han.

Hon vänder sig om.

Och går tillbaka.

Sigismund vinner det första slaget. Kriget är över. Några hundra döda ligger på marken. På Stegeborg finns 5 000 personer. Alla 5 000 ska ha mat varje dag. Alla djur ska slaktas. Ett efter ett hugger slaktaren med kniven. Det slaktade djurets blod tappas och hela tiden måste blodet vispas för att det ska kunna bli blodpalt eller blodsoppa. Sigismunds soldater består av legoknektar - legoknektar är de som får betalt för sina tjänster. Soldaterna kommer ifrån Polen, Ungern, Skottland, Tyskland och även ifrån Sverige.

Men plötsligt mitt i alltihop är det som om turen har vänt. Plötsligt ät det hertig Karl som leder.

Magnus springer och springer. De ska bort härifrån. De ska spärra vägarna för kung Sigismunds soldater. Magnus är hungrig. Han har sprungit länge och inte ens fått något vatten. Men han vet att han inte kan ge upp.

Plötsligt får han dåligt samvete. För att han bara kastat ut Elisabet.

Men gjort är gjort och kommer aldrig igen. Hon tillhör ju kung Sigismund. Hon är en fiende. Han fortsätter att springa.

Elisabet har fortfarande ont i armen. Mitt i natten hör hon buller. Alla på slottet ger sig i väg, förutom köksorna och pigorna. Till och med prinsessan Anna.

-Vart ska de?

Hon vill också följa med. Hela tiden töms slottet på folk medan alla saker är kvar. De verkar inte ha haft tid till att packa. Det är tråkigt här på slottet. Så hon bestämmer sig. Sakta ,men ändå snabbt ,följer hon efter soldaterna. De ger sig av till Linköping för att hämta mat. Det är långt att gå. Hon ångrar att hon följt med. Hon kommer ändå att dö. De tar sig förbi tyskar och skottar. Genom några andra får Elisabet höra att de smitit förbi hertig Karl.

Först i ledet går trumslagarpojkarna. De slår med sina trummor.

Bom-bom-bom. Bom-bom-bom. Si-gis-mund.

De kommer fram till ett hus för att leta efter mat ,men hittar ingen. I stället slår de sönder allt och bränner upp huset. Elden flammar upp och snart har en hel skog bakom huset brunnit upp.

-Varför följde jag med? tänker Elisabet.

-Varför?

Hon går och går.

Och går.

Hela tiden tror hon att hon ska falla ihop och dö, men det gör hon inte.

Plötsligt syns siluetter av en stor stad. Elisabet ser en stor kyrka.

Det måste vara Linköping!

De är framme. Men för att komma till Linköping måste de över Stångån. De tågar upp mot slottet. Linköpingsborna står och tittar på när de passerar. De ser inte särskilt glada ut. Vissa springer in i sina hus och gömmer maten. De flesta soldaterna och annat folk sover på ett öppet fält. Det ryktas om att hertig Karl och hans män ska komma till Linköping.

Ska det bli ett slag till?

Egentligen är inte staden så stor. Det bor bara lite mer än 1 000 personer där och den liknar mer en bondby. Förutom att det finns en domkyrka och ett slott så klart.

Soldaterna bankar på dörrarna och kräver mat. Vad ska de göra? De har inget val. De måste ge dem mat antingen de vill eller inte.

Elisabet rotar i en soptunna efter mat. När hon just ska gå kommer en kvinna till henne. Hon börjar prata, men Elisabet lyssnar inte. Inte förrän hon säger något viktigt.

Hon kan inte riktigt urskilja vad hon säger.

-Vad sa du? frågar hon.

-Vet ni inte om att hertig Karl med 10 000 män ligger i Rystad?

Elisabet bara skakar på huvudet. Sen springer hon snabbt i väg.

Skymningen faller och soldaterna roar sig. Vid lilla och stora Stångebro står soldater på vakt. Hertig Karl finns bara någon mil bort.

Ska det bli ett slag till?

På morgonen den 25 september 1598 hörs trumpeter.

-Uppställning!

Elisabet sitter bakom ett träd och ser på alltsammans.

Bom-bom-bom.

Bom-bom-bom.

Trummorna dånar.

Ryttarna kommer på sina hästar.

Alla ska över Stångån. De ska till slagfältet på andra sidan ån.

Alla är beredda på strid.

Elisabet har följt efter soldaterna och gömmer sig bakom en buske.

Men...ingenting händer ju.

-Det kanske inte blir något, tänker Elisabet.

-Är det för dåligt väder?

Två timmar går, kanske tre. Elisabet räknar inte. Hon är hungrig. Och trött. Och törstig.

Men det är något som inte stämmer. Det går rykten om att hertig Karl vill förhandla.

Alla åker tillbaka.

Men inte Elisabet. Hon märker inget. Hon har somnat.

Just när alla vänder tillbaka kommer 10 000 män från ingenstans emot dem.

Alla skriker. Alla springer.

De simmar över ån.

Elisabet vaknar. Hon grips av panik. Men hon kan inte röra sig. Hennes högra ben är blodigt.

-Nu kommer döden, tänker hon. Det är bara att vänta.

Magnus rider på en häst.

Alla Sigismunds män springer och springer. De simmar över ån. Det är på liv och död. Liv eller död. Skrik. Blod. Tårar.

Hästarna stupar.

Ännu mera skrik.

Magnus mår illa.

-Varför måste allt det här drabba just mig? tänker han.

Plötsligt hör han ett rop.

-Kom, hjälp! Kom och hjälp mig!

Han lyssnar efter varifrån ljudet kommer .

Han vänder sig om.

-Hjälp! hörs igen.

Då ser han. Det är Elisabet. Hennes ena knä är alldeles blodigt.

Precis som den där natten. Fast då var det armen som var blodig.

Han stannar hästen och kliver ner.

Men just när han ska gå fram till henne vänder han sig om.

-Hjälp mig då! Snälla! säger hon.

-Du är en fiende! Jag hjälper inte fiender! säger Magnus och så sätter han sig på hästen igen. Och fortsätter att rida.

Magnus rider runt på sin häst och tittar på alla döda som ligger på marken. Det stinker blod. Stångån är alldeles blodig.

Han rider till den plats där Elisabet legat och ropat på hjälp. Han ser henne genast. Han går av hästen. Går fram till henne.

Hon andas.

-Elisabet! viskar han.

Ingen svarar.

-Elisabet! Hallå!

Ingen svarar.

Han tittar på henne igen.

Hennes lungor rör sig inte längre.

Hon är död!

Hans tårar rinner.

-Förlåt Elisabet! Förlåt!

Det är fest bland hertig Karls män. De har vunnit! Nu är det hertig Karl som får överta tronen. De dricker och super sig fulla. Magnus sover.

Han drömmer mardrömmar. Han ligger på marken och en stor kvinna kastar sten på honom. Han skriker att hon ska sluta, men hon lyssnar inte. Till slut finns han inte mer. Plötsligt vaknar han upp. Han mår så illa. Han har dåligt samvete. Han rider upp mot platsen där Elisabet dött. Men hon finns inte där nu. Långt borta hörs skratten från soldaten.

Han går bort i från platsen.

-Jag orkar inte leva längre, tänker han.