Slaget vid Stångebro

Året 1598 hände det mest förskräckliga i mitt liv.

Det började som en vanlig onsdag men slutade jättehemskt. Mitt på dagen kom soldaterna från Hertig Carls arme och hämtade min pappa och min storebror Bengt.

Jag, som heter Birgitta och är 9 år, såg när dom tog pappa och min bror, men min mamma var nere vid ån och tvättade. När hon kom hem berättade jag för henne om soldaterna. Hon började gråta och sprang iväg in i skogen. Jag sprang efter henne, men hon sprang snabbare så jag tappade bort henne. Jag gick tillbaka för mina småsyskon hade inte fått mat än. Mamma kom inte tillbaka när vi skulle gå och lägga oss, så jag la mina syskon i den lilla vaggan som min pappa hade gjort. Under tiden sprang min mamma runt och grät i skogen. Hon kom fram till en liten sjö, och hon stannade där över natten. Jag la in lite mer ved i spisen, och satte mig i min pappas favorit stol. Jag kröp ihop och kände mig väldigt liten och ensam. Gråten kom och jag grät tills jag somnade.
Jag drömde om min pappa och Bengt. Pappas ansikte dök upp i drömmen och jag hörde hans röst säga:

"Är det inte min stora flicka som sitter där och gråter? Du måste vara stark och överleva de allra svåraste stunderna i livet."

Jag såg Bengt i drömmen, han red omkring på ett slag fält. Jag vaknade och klockan var ungefär tre på morgonen. Mamma hade inte kommit tillbaka och mina småsyskon låg i vaggan och sov. Efter att jag tänt eld i spisen, hörde jag snabba knackningar på dörren jag öppnade och en liten flicka rusade in och skrek:

"Fort! Skynda er! Sigismunds soldater kommer!

Jag sprang fram till mina syskon och väckte dom. Jag packade ner lite kläder i ett litet knyte och sprang in i skogen med mina syskon.
Den lilla flickan följde med oss, när vi var en bit in i skogen så stannade vi och kollade på soldaterna som tågade förbi. Några gubbar i konstiga kjolar bankade på dörren och skrek något jag inte förstod. Dom verkade arga för att ingen öppnade och då satte dom eld på huset, vårat hus!
Jag tänkte: Tur att vi inte var kvar där inne. Samtidigt var min mamma inne i skogen, och såg röken från huset.
Hon trodde vi var dödade av soldaterna så hon sprang bort ifrån huset och började gå mot Linköping, där hon hade en syster.

När soldaterna äntligen gått förbi vågade vi börja prata. Flickan hetta Sara och hennes föräldrar hade blivit dödade av Hertig Carls soldater. Hon berättade för mig att hon sett soldaterna komma och sprang iväg och varnade de närmsta grannarna. Hon sa att hon bodde några kilometer bort. I ett hus hann familjen inte ut innan soldaterna kom, så de blev nog dödade.
Jag berättade om det som hänt igår, om pappa, Bengt och mamma.

Sara berättade att hon hade en faster som bodde i Linköping, som låg 1 och en halv mil bort. Vi bestämde oss för att gå till fastern i Linköping, så vi började gå. När det började skymma kom vi fram till staden.

Sara hade varit där några gånger med sin familj, så hon visste var fastern, som hette Gun, bodde. Fastern bodde i ett vanligt hus i en gränd, som låg nära Domkyrkan. Gun berättade för oss att vi kunde få bo hos henne och hennes man och barn.

Några kilometer bort satt pappa och Bengt i Hertig Carls läger. Vid elden hördes våldsamma skratt, Hertigens soldater var fulla. Men pappa drack sig inte full, utan satt bredvid storebror Bengt, och tröstade honom, för han var tvungen att vara trumslagarpojke och han måste gå i spetsen av dom långa leden soldater.

Några dagar senare blev det krig vid Stångebro, vi hörde alla skott och massor skrik. Dagen efter slaget körde likvagnarna omkring med massor av döda i staden. Jag fick följa med Gun och leta efter pappa och Bengt.
När jag gick förbi en krog, såg jag pappa sitta och skratta med grannpappan och dricka öl. När jag fick se honom sprang jag in på krogen och hoppade upp i hans knä. Han blev både förvånad och glad, för han undrade varför jag var där och vad som hänt med mina syskon. Jag berättade för honom om hur och varför vi var där och att mamma hade sprungit iväg i skogen. Jag undrade var Bengt var och pappa sa att han låg på Linköpings Hospitalet, för han hade fått ett hugg i armen. Han berättade också att dom hade vunnit, så nu var Carl kung i Sverige.
Plötsligt hörde jag att någon kom in i krogen och jag vände mig om, och där stod mamma! Jag sprang fram och kramade henne. Sen gick vi hem till Saras faster Gun, och där stannade vi över natten.

När morgonen kom så tog vi adjö av Sara, Gun och hennes familj. Vi gick till Hospitalet och hämtade Bengt, och sen gick vi hem. Det var bara kvar en askhög när vi kom fram, men så såg jag något som glimmade i askan. Pappa gick och kollade vad det var, det var vårt skrin med alla våra sparade pengar! Nu kunde vi köpa spik så vi kunde bygga ett nytt hus.