Slaget vid Stångebro.

- Du där! Stanna där du är! skriker en av soldaterna. Sluta springa omkring och snoka! Spring hem till din mor!

Jag är på väg till torget för att köpa bröd, men det går inte den här gången heller. Det är länge sedan vi fick något ätbart hemma. Min mage kurrar hela tiden. Jag får tränga mig fram för det är mycket folk ute. Alla tycks vara på väg till torget för att få tag i lite mat. Plötsligt ser jag några soldater skjuta hej vilt. Först skräms de med sitt skjutande, sedan plundrar de stånden på allt ätbart. Jag känner mig besviken på soldaterna. Människorna springer åt olika håll, några går in i kyrkan. De ska kanske be.

När jag kommer fram till vår stuga öppnar och stänger jag dörren sakta och så tyst jag kan för att inte mor ska höra att jag kommer. Men jag hinner knappt komma innanför dörren förrän mor kommer springande och griper tag i min ena arm.

- Jag sa ju åt dig att du inte fick gå ut ensam, säger hon gråtande. Jag blir så orolig när du bara går iväg så där. Det är väldigt farligt ute nu, det finns så många fulla soldater.

Mor säger inget mer, men jag ser att hon är orolig. Det är inte bara mig hon oroar sig för, far är ju med och krigar på hertig Karls sida.

Vår stuga är liten och det är väldigt skumt där inne. På golvet sitter mina två små syskon. De gråter nästan alltid, men just nu är de tysta för de gnager på varsin torr brödkant. Det enda som finns att dricka är vatten. De somnar sedan på golvet och mor lägger över dem en gammal sliten filt. Mor säger att vi två ska passa på att gå nu när småbarnen sover. Vi ska försöka hitta ett äppelträd så att vi kan få några äpplen att äta.

När vi kommer ut har det redan börjat skymma och det är fuktigt i luften. Plötsligt ser vi två fulla soldater komma raglande. Jag håller mor hårt i handen. Soldaterna säger skrattande något till varandra. De knuffar undan mig och tar tag i mor. Hon skriker och försöker slå sig loss, men utan resultat. De drar in henne i en gränd. Jag vågar inte springa fram och titta, jag hör hur mor skriker. Hon ropar på hjälp, men jag kan inte röra mig, jag är alldeles stel av skräck.

- Ska vi ha lite roligt? säger den ena soldaten skrattande. Mor skriker ännu högre och några män kommer springande. Då klappar den ena soldaten till henne innan de båda springer iväg bortjagade av de andra männen.

Mor och jag springer det fortaste vi kan hem till vår egen stuga. Jag är arg och mår illa. Mor gråter och håller handen för kinden. Ingen av oss säger något, men när vi kommer in i stugan kramar mor mig och då känns det genast bättre. Mina småsyskon vaknar och mor tar hand om dem.

Senare på dagen hör vi hur soldaterna skjuter på andra sidan Stångån. Småsyskonen har somnat igen. Mor och jag sitter i mörkret och talar om far. Lever han? Vi bara sitter där helt hjälplösa och ledsna, men sedan säger mor att vi ska be för far. Så småningom tar skjutandet slut och det enda som hörs från andra sidan ån är skrik och gråt. Mor och jag vet inte vad som kommer att hända nu. Är far död? Eller ligger han bland de sårade? Jag vill ge mig iväg och leta.

Mor ger till slut med sig. Jag ska få gå iväg och leta efter far. När mörkret har lagt sig smyger jag ut. Månen lyser, men när den går i moln så kan man knappt se handen framför sig. När jag kommer fram till Stångån ser jag massor av döda soldater i vattnet. På marken ligger också väldigt många, men alla är inte döda. Det är en förskräcklig syn. Det är nästan bara män som ligger på marken, en del soldater har avskurna huvuden och uppsprättade magar. Jag ser en död kvinna med sitt döda spädbarn. Många är sårade och ber om hjälp. Gråtande går jag förbi dem, jag måste hitta far.

Plötsligt hör jag någon ropa mitt namn. Det är far! Han lever! Jag springer fram till honom där han ligger på marken med två döda soldater över sig. Det högra benet är alldeles blodigt. I ansiktet har han en massa sår, men de verkar inte vara så djupa. Jag lyckas rulla bort de döda från far, men jag orkar inte dra upp honom. Hur ska jag få hem honom? Tårarna börjar rinna. Ska jag bli tvungen att lämna honom här bland alla döda och sårade? En man kommer gående mot mig. Han hjälper mig att få upp far och när han väl är uppe så klarar jag det själv. Far lutar sig mot min axel. Det är tungt och det går inte fort, men vi kommer i alla fall hem så småningom.