HUSTOMTE VID STÅNGEBRO

Hustomten Gotthard satt på tröskeln och gnolade på en liten melodi. Han bodde på en gård i utkanten av staden. Staden hette Linköping och det var en ganska fesig stad men där fanns en stor domkyrka och ett slott. Sommaren hade blivit fin det året och skörden hade blivit god. Skafferiet var fullt med mat och alla i huset var glada. Herren i huset, Gustav, hade parkerat sig vid öltunnan där han satt och festade för glatta livet medan husmor Anna var ute i stian och matade grisarna. Barnen lekte i vattnet vid Stångån, farfar hade också följt med för att se till så att de inte gick och drunknade. Det var många som dog i vattnet för nästan ingen kunde simma. Med drängar, pigor och tomtar inräknade så var de 11 invånare i det lilla huset!

2 broar ledde över ån, stora och lilla Stångebro. Ibland hände det Gotthard lade arbetet åt sidan och gick ner till en av broarna så att han kunde titta på alla människor som passerade, där fanns bönder, gycklare, soldater och hantverkare av olika slag. Vissa dagar så kom det även förbi en och annan adelsman med en grupp av viktiga personer i vackra kläder efter sig, men det var inte så vanligt i den här staden.

Gotthard skulle snart fylla 400 år men han var ändå ganska ung för att vara en hustomte, hustomtar kan bli hur gamla som helst och dom blir klokare när de blir äldre! De blir också bättre på att trolla, George som var en av de äldsta tomtarna i Linköping hade blivit så duktig att han kunde trolla bort hela domkyrkan om han ville.

En dag när Gotthard satt och betraktade alla bönder som skulle till djurmarknaden så kom en av kungens kurirer ridande i hög fart. Han stannade bredvid en man i röd sidenhatt och började prata med honom. Gotthard gjorde sig osynlig och smög närmare för att kunna höra vad de sade. Hästen flåsade och frustade, den såg ut att ha sprungit många mil.

- Jodu, snart är Sigismunds armé här och får de inte mat sa tar de mat. Det är bäst att eran lilla stad gör sig redo för att ta emot dom annars blir det synd om Linköpingsborna!

Gotthard förstod inte varför man skulle ta med sig en armé till Linköping. Det kunde bara betyda krig och krig var verkligen inget trevligt! Han kunde komma ihåg hur det var under Gustav Vasas tid när Dackefejden och Klockupproret rasade i landet. Egentligen så skulle han vilja ingripa men en hustomte ska inte lägga sig i saker som inte har med hans egen gård att göra, i och för sig skulle han nog inte klara av att förhindra något krig i alla fall.

När Gotthard kom hem så satte han sig på vedlåren och tog sig en lång funderare.

- Dom kanske bara stannar och äter lite innan de sticker iväg och krigar på något annat ställe, sa han till sig själv, men han visste att det inte skulle bli så.

Efter några timmar blev han så trött av allt tänkande att han somnade.

När Gotthard vaknade morgonen därpå hade det redan blivit ljust, men som tur var låg familjen fortfarande och snarkade i rummet intill. Han skyndade sig upp till sin lilla vrå på vinden där han hade gjort det varmt och hemtrevligt för sig med halm och tyger av olika slag. Nu började det att röra på sig där nere, man hörde mummel blandat med ljudliga gäspningar och stön. Snart var alla igång och jobbade igen. Efter att ha ätit en liten frukost bestående av rovor och rökt fisk från Stångån så gick Gotthard ner till kvarnen för att försöka ta reda på något mer angående kung Sigismunds annalkande trupper. Det var jämt mycket folk vid kvarnen, inte bara människor som ville mala sin säd. En del hade bara kommit dit för att höra på det senaste skvallret. Han gömde sig bakom en av takbjälkarna. Nere vid vattenhjulet stod halta Fredrik och pratade med någon som tydligen var från staden.

- Jag har hört att hertigen är på väg. Om jag inte hade skadat foten min skulle jag ställa upp och slåss för honom!

- Du är ledsen men i själva verket sa borde du vara lycklig över att du inte kan vara med, för sanna mina ord, det här kommer att bli blodigt.

- Det tror jag säkert, 8000 man allt som allt har det sagts.

- 8000 man! tänkte Gotthard. Hur många människor finns det i Linköping?

Ungefär 1000 var det nog, hur skulle man kunna utfordra 8000 hungriga soldater? All mat skulle ta slut! När han kom hem var han djupt oroad. Folket på gården hade satt sig till bords för att äta middag.

- Jaha, då får man väl ta och putsa av sina vapen, sa husbonden och bröt tystnaden.

- Men vi har gjort ved av din pik, påpekade drängen Jonas.

- Vi får väl ta och hugga till en ny, hertigen lär inte godta den ursäkten.

Sen blev det tyst igen, alla satt stilla och såg dystra ut. Tänk om han skulle dö, vem skulle då sköta gården? Sonen var bara 7 år gammal. Det hade inte Gotthard tänkt på förut, tanken gjorde honom rädd. Den här natten kunde han inte sova, det skulle bli svårt att beskydda gården alldeles själv. Kriget kunde ju komma vilken dag som helst. Han låg länge och grubblade. Till slut så somnade han i alla fall, men sömnen stördes av mardrömmar om blodiga soldater med 1ånga svärd.

Det var en vacker höstmorgon den 23:e september. Gotthard låg fortfarande och vred sig i sängen då Jonas kom inrusande. Han lät livrädd.

- Dom kommer, dom kommer!

Det blev genast liv och rörelse, man gömde maten och lade på bommen för dörren. Gotthard sprang fram till en av fönstergluggarna, han trodde knappt sina ögon! Han hade aldrig sett så många människor på en gång. Först gick trumslagarpojkarna och efter dom kom det tusentals hjälmprydda soldater med gevär eller flera meter långa pikar över axeln. En del av militärerna bar stora röda och gula fanor. Bredvid fottrupperna red flera kavallerister och officerare i blänkande rustningar. Det var många ungrare och polacker men även några svenskar som fortfarande var kungen trogen. Fast dom som han förundrade sig mest över var några rödbuskiga män med gröna rutiga kjolar på sig. Det var skottar som Sigismund hade hyrt for att de skulle kriga mot hertig Karl.

Gårdsfolket såg förskräckt på när soldaterna strömmade in i Linköping, men de var samtidigt glada över att de inte bodde i staden. Det tog ett tag innan någon kom till gården, men efter några timmar hörde man hårda bultningar på dörren.

- Öppna era svin! I kungens namn, vi ska ha mat!

- Här har ni inget att hämta, sa farfar, jag är fattig.

- Släpp in oss. annars tänder vi eld på huset!

Drängen tog av bommen från dörren.

- Jaså, fattig säger du, det tror vi inte på. Langa upp maten nu, vi är hungriga!

Ingen visste vad de skulle göra, mannen hade var sin musköt i handen och var sitt svärd fastspänt vid bältet. Gotthard hade inte heller någon bra idé. Vapnen var han inte särskilt rädd för, men han kunde i alla fall inte tänka ut någon smart plan. Det skulle inte lyckas att försöka förstena dom, för på sättet kan man bara ta hand om en person i taget, och då skulle den andre kunna skada någon i familjen under tiden.

Då fick Gotthard syn på råtta som kilade över takbjälkarna. Han smög försiktigt fram till den och siktade noga, vinkeln var rätt. Han tyckte nästan synd om djuret när han sparkade till den så att den föll rakt i ansiktet på en av soldaterna. Gnagaren blev ilsken och bet den stackars mannen i ögonbrynet. Han sprang ut från huset skrikande och blödande med den andra soldaten i hälarna.

- Hustomten ska få en extra portion gröt i jul, sa Gustav.

- Om vi lever i jul, sa Jonas.

Framåt eftermiddagen så slog trupperna läger på östra sidan av Stångån och invånarna kunde andas ut för tillfället. Nästa dag flöt förbi utan speciella händelser. Man visste att hertigen var på väg och gjorde sig redo för ett fältslag. Utanför staden så plockades gärdsgårdar och buskar bort från fälten för att de inte skulle vara i vägen när arméerna möttes.

Så kom den ödesdigra dagen då hertigens trupper siktades på väg mot Linköping. Sigismund satte stora trupper vid broarna, men Karls trupper var ännu större. På given order lyfte alla männen sina bössor. Gotthard fascinerades av det mäktiga skådespelet. Då small det. Landskapet täcktes av ogenomtränglig krutrök, striden var igång. Vapenskramlet och skriken från de sårade var öronbedövande. Husbonden hade tagit sig över ån med sin nysågade pik för att slåss mot Sigismund. Nu var han därute någonstans i full färd med att sticka ner folk om han inte blev nerstucken själv förstås. Gotthard visste inte om han också skulle ta sig över för att se till att husbonden inte blev dödad, men gården låg ganska nära slagfältet, så den behövde vaktas. Då hörde de en stor smäll! Det var kvarnen som flög i luften. De båda broarna var redan förstörda.

Gotthard bestämde sig, han skulle hjälpa Gustav. Han gick iväg mot Stångån men kunde inte ta sig över vattnet. Han såg sig omkring efter en båt eller något liknande, men det enda som låg i vattnet var kropparna från alla soldater som hade drunknat när de blev attackerade av hertigens män. Gotthard satte försiktigt foten på en av de döda, sedan hoppade han vidare över ån. När han äntligen var framme på andra sidan så skyndade han upp på slagfältet. Han kom inte en sekund för tidigt. En skotte var just i full färd med att hugga huvudet av Gustav, men Gotthard förstenade honom innan svärdet träffade halsen.

- Bloody Goblins! utbrast den förvånade mannen. Sedan fick han en kula i ryggen och föll till marken. Men Gustav blev också träffad så han fick släpas bort från kriget. När de kom tillbaka till vattnet igen så var Gotthard tvungen att ta honom på ryggen, men han var stark fastän han bara var en armslängd hög. Det var nära att de föll i ån flera gånger men de klarade sig över till andra sidan levande.

När de kom upp till gården så lade Gotthard Gustav utanför dörren och knackade på. Anna såg vad som hade hänt och satte genast på ett bandage, gjort av gamla kläder. Som tur var hade hjärtat och lungorna inte skadats. Sedan satt man och vakade över honom tills det blev natt och den fruktansvärda dagen var över.

3 år senare

Kyrkklockorna slog sorgset, men alla människor var glada för den här dagen skulle det bli avrättning på Stora torget. Det var konungen Karl IX som hade bestämt att adelsmännen Gustav Banér och Ture Bielke skulle dö för högförräderi. Gårdsfolket var givetvis där de också. Gustav var helt återställd nu, det enda som påminde om skadan var ett fult ärr på bröstet. Folket jublade när bödeln högg huvudet av förrädarna, en efter en.