title.jpg (8271 bytes)


BAKGRUND OCH FAKTA KRING SLAGET VID STÅNGEBRO


Gumpekulla

Gumpekullabron
(modell från Länsmuseet)

Sommaren 1598 var lång och het för Linköpings 1500 invånare. 8000 hungriga och hotfulla legoknektar drog in över gräset på Linköpings kullar och slog läger.

- Skräcken och maktlösheten hos Linköpingsborna måste ha varit enorm.

Ytligt sett handlade slaget vid Stångebro om en drabbning mellan två maktlystna herrar - kung Sigismund och hertig Karl.

Upptrappningen till slaget såg ut så här: Ända sedan Gustav Vasa hade krossat katolska kyrkans maktställning i Sverige i och med reformationen, hade Gustav Vasas söner varit rädda för att kyrkans makt skulle återupprättas.

Sigismund var son till Johan III (och sonson till Gustav Vasa) och prinsessan Katarina Jagellonica. Katarina kom från Polen och var katolik. Sigismund uppfostrades av sin polska mor till katolik. Adeln oroades mycket av detta, då man eventuellt kunde få en katolsk ståthållare i landet. År 1587 blev Sigismund vald till kung i Polen.

När Johan III dog 1592 ärvde Sigismund också den svenska kronan, men det var farbrodern som tog makten i riket. Hans farbror, hertig Karl, var en energisk och maktlysten herre. Av de två hade Karl det starkaste stödet hos folket. Sigismund levde i Polen och besökte sällan Sverige. Hans beslut att inga riksdagar fick hållas när han inte själv var i landet, retade många.

Ett kyrkomöte 1593, bestämt av hertig Karl, hade beslutat att ansluta svenska kyrkan till den tyska lutheranska kyrkan. Sigismund var då i Polen. Detta skulle bli en politisk handlingslinje, gynnsam för hertig Karl, som ville bli kung i Sverige. Sigismund ville självfallet behålla kungamakten och genom att placera sina anhängare på viktiga politiska poster och som ståthållare på de viktigaste slotten, tänkte sig Sigismund kunna styra Sverige från Polen.

Efter många diplomatiska turer med inblandade slottsståthållare sammankallade ständerna till riksdag i Söderköping 1595. Segslitna förhandlingar ledde så småningom till att hertig Karl utnämndes till riksföreståndare. Sigismund protesterade utan resultat.

Maktspelet mellan Sigismund och hans farbror fortsatte och kulmen kom sommaren 1598. I september 1598 landsteg Sigismund i Sverige för att göra upp med hertigen om makten. Han hade med sig en mindre armé av legoknektar, eftersom han förlitade sig på stöd från svenskarna.

På väg till kriget
På väg ut i kriget. Hemma på gården visste man
att det var väldigt sällan de krigande kom hem igen.
(Bild: Göte Göransson)

Detta uteblev till stor del. Till en början gick allt bra och han intog Kalmar. Vid Stegeborg utbröt stridigheter och hertig Karl förlorade ett slag men läget försämrades för Sigismund och han inneslöts av hertigens trupper. Lösa grupper av bönder kapade alla matforor (mattransporter) och tillsammans med hertigens trupper hindrade de att vidare förstärkning, mat, kulor och krut nådde kungen. Sigismund tvingades retirera till Linköping, där alltså den slutliga uppgörelsen stod. Sigismund tog den 23 september 1598 in på Linköpings slott tillsammans med sin syster Anna och lämnade sina trupper på Stångåns östra sida. Samtidigt tågade hertig Karl med sina trupper mot Linköping och slog den 24:e september läger vid Rystad.

Sigismund hade i sin här den svenska adelsfanan till häst (ca 300 man), Smålands ryttare, en del av Östergötlands ryttare, 5 fänikor av Smålands fotfolk (200-500 man x 5) och en del av Västergötlands och Östergötlands fotfolk. Uppskattningsvis hade Sigismund sammanlagt 8000 man. Karl hade sin livfana, 3 andra rytterifanor från hertigdömet, största delen av Östergötlands ryttare samt 23 fänikor fotfolk (ungefär 12000 man).

Pikenerare

På morgonen den 25:e september upptäckte Sigismunds fältvakter, att hertigens här ryckte fram mot staden. Larm slogs och Sigismund sände en styrka till Stora Stångebro, en annan till Lilla Stångebro. Vid dessa broar utkämpades häftiga strider. Hertig Karl vann slaget med små förluster medan Sigismund förlorade ca 2000 man, vilka antingen höggs ner eller drunknade i ån.

Efter striden möttes Karl och Sigismund i förhandlingar. Fest stod på slottet i all vänskaplighet. Förhandlingarna slutade med att Sigismund skulle förbli kung och bege sig till Stockholm för att sammankalla en riksdag. Sigismund begav sig dock icke till Stockholm, utan stannade i Linköping till i oktober, då han via Kalmar åkte tillbaka till Polen för att aldrig mer komma tillbaka till Sverige. Han svek således sina löften.

Året efter (1599) blev han avsatt. Karl tog hand om regeringsmakten (Han kröntes inte till kung förrän 1607) och kallade till riksdag i Linköping den 27 februari 1600. På grund av det stora antalet ledamöter hölls riksdagen i domkyrkan och hertig Karl förklarades kung av Sverige. Hertig Karl hämnades på sina gamla motståndare, de rådsherrar som stött Sigismund. De anklagades för att ha handlat "menligt för landet och den evangeliska läran". Trots att de ivrigt förklarade sin oskuld dömdes de den 17 mars till döden. De dödsdömda var Gustav Baner, Sten Baner, Erik Sparre, Ture Bielke och Bengt Falk (finsk krigshövitsman och son till biskopen i Linköping). Avrättningen skedde under skakande former på Stora Torget skärtorsdagen den 20:e mars år 1600 - i det som i historieskrivningen kallas Linköpings blodbad.

Linköping fick skattefrihet efter slaget och av det kan man nog dra slutsatsen att striderna drabbade Linköping hårt.

(Fakta: Tidskriften Kulturåret i Linköping - 1998 och en text av Roland Lantz, Linköping)


content.jpg (4211 bytes)facts.jpg (4196 bytes)

Du är besökare nr sedan 98-05-06
Denna sida ändrad 07 dec 1999 23:17
Ansvarig: Tomas Håkansson, tomhok@vreta.linkoping.se