Slaget vid Stångebro och Linköpings blodbad är ett par av de få tillfällen då Linköping får vara med i historieböckerna. Att vaska fram uppgifter om samhället i övrigt är betydligt svårare. Informationen om själva slaget är sparsam. Inte heller finns mycket skrivet om vad vanliga stadsbor åt och drack, hur de levde, vad de drömde och tänkte.
Här kommer dock lite om ......

På 1500 och 1600-talet åt man mycket.

Värst var det på 1600-talet. Vissa av våra idag vanliga maträtter var ännu okända för svensken vid den här tiden. Som potatis, bananer, tomater, glass, kaffe, the eller choklad. Men mycket är trots allt lika.
Det som skiljer sig mest gäller kryddningen. Vid den här tiden kryddades maten betydligt mer än
i dag. Detta berodde på att maten förvarades/konserverades långa tider. Vanliga konserveringsmetoder var torkning, rökning, saltning och syrning. Fläsket som saltades ner, i samband med den stora slakten i oktober, var kanske på väg att bli härsket i början av våren. Kryddorna kom förhoppningsvis att dölja en del av den dåliga smaken.

Importen av exotiska kryddor var stor. Populära kryddor var ingefära, muskot, kanel, saffran, nejlikor och peppar. Kryddorna var lyx och mycket dyra. Mycket av det uppräknade gäller enbart för dem som hade råd. Den övriga delen av befolkningen åt betydligt enklare och använde eller kom förmodligen inte ens i närheten av alla dessa exotiska kryddor.

Soppa eller s.k. supanmat var ett stående inslag både till vardags som till fest. I soppan eller supanmaten doppade man t.ex. det torkade brödet, en tradition som lever kvar i vårt dopp i gryta vid jultid.
Pastejer var precis som idag mycket populära och kunde innehålla kött eller fisk. Ibland kunde man överdriva denna maträtt och låta den innehålla levande fåglar som flög upp när pastejen öppnades. Enbart för att roa gästerna.

Festligt menyförslag:

Soppa på kalvbuljong, ängssyra, maskrosor och körvel. 

Viltpastej körsbärsmos 

Pocherad lax i Moselvin med pepparrotssås, kräftor och rotfrukter i tärningar

Honungsäpplen med hasselnötter och hallonmos

I denna meny finner man en del inhemska kryddor som t.ex. pepparrot, ängssyra dessa växte vilt och hade då större chans att dyka upp även på allmogens matbord.

Moselvin är exklusivt. De tyska vinerna är populära, men dracks nästan enbart av de förnämare. Allmogen drack mjöd, öl och brännvin. Till vardags, för samtliga, var nog öl och svagdricka de vanligast förekommande dryckerna.

Kräftor finns omtalade som föda på 1500-talet. De åts inte kokta och kalla som i dag utan användes i såser, pastejer, stuvningar och soppor.

Desserten består av äpplen sötade med honung, som var det vanligaste sötningsmedlet. Rörsocker importerades och var mycket dyrt.

Som avslutning på middagen serverades ofta ett konfektbord. Här fanns marsipan, kanderade

frukter och blommor, nötter och vin. Kanderad syrenblomma kan du köpa idag och dekorera din födelsedagstårta med.

Husmanskost som vanligt folk åt lite då och då.

GLASERADE KÅLRÖTTER

1 kg kålrot
2l vatten
3 msk smör
1 varv med pepparkvarnen

Gör så här:

Skala och klyv kålrötterna. Skiva dem centimetertjockt.
Lägg skivorna i kokande saltat vatten
och koka dem knappt mjuka under 5-10 minuter.
Värm ugnen till 225-250 grader.
Sila upp och låt kålrötterna rinna av.
Lägg dem på ugnssäkert fat eller långpanna.
Lägg på smörklickar, sätt i ugnen under cirka 15 minuter
tills skivorna har fått lite färg.

Allt hämtat ur boken "Så åt man förr" - Alfabeta förlag förf. Kajsa Olsson

Du är besökare nr. sedan 98-01-27.
Denna sida ändrad 07 dec 1999 23:17
Ansvarig: Tomas Håkansson, tomhok@vreta.linkoping.se