RYTTARE & ARTILLERISTER
1500-talet innebar en fortsättning av medeltidens bepansrade ryttare, nu i form av det tunga kavalleriet. Kavalleriets roll var att med sin tyngd söka spränga de fotfolksformationer som sattes upp för att hindra dem. Detta kunde ske som vid Stångebro i form av en direkt frontalattack, men oftast sökte man utnyttja den överlägsna rörelseförmågan och snabbheten till att komma in bakom fiendens linjer. I en tid när ett anfalls effektivitet berodde på styrkan och tyngden i själva attacken var rytteriets direkta slagkraft fruktansvärd vid ett anfall till vilket lansar och svärd användes. Rytteriet var dock lättsårat, kavalleri utan stöd av fotfolk (musketerare och pikenerare) var lika chanslöst som pansar idag är utan infanteri. Det saknade också förmåga att "hålla i slagfältet". Det som av kavalleriet var vunnet kunde lika snabbt gå förlorat igen om det inte följdes upp av fotfolk. Historien från denna tid är full av exempel på hur snabba segrar för rytteriet tappats bort genom att man kommit att förfölja en slagen fiende allt för långt från fältet för att kunna återkomma och ingripa i tid. Under medeltiden hade dessutom fotfolket börjat utveckla effektivare motmedel (pikformationerna) mot rytteriet. Svårigheter med att komma åt fotfolket, oftast fick man nöja sig med att rida fram och avlossa pistoler gjorde att rytteriet var på väg mot en blygsammare roll på slagfältet under den aktuella perioden. Kavalleriet krävde också mer utbildning och samträning än de andra vapenslagen, förutom det ännu svaga artilleriet.
Därför bestod ryttarna oftast av yrkeskrigare, huvudsakligen adeln. Under hela 1600-talet och långt fram i tiden kom rytteriet att behålla denna aristokratiska prägel gentemot det simplare fotfolket. Artilleriet (kanoner och granater) var fortfarande svagt utvecklat under den aktuella tiden. Framförallt var dess stora svaghet att det var svårförflyttat och att eldhastighet och träffsäkerhet var dåligt utvecklad. En kanon kunde under denna tid inte skjuta särskilt många skott innan eldröret blev så varmt att kanonen hotade att explodera. Artilleri användes därför huvudsakligen endast i fasta positioner, ombord på skepp eller fast monterat i borgar, som Stegeborg. Både hertigen och kungen tycks ha fört med sig visst artilleri. Hertigens artilleri tycks ha tagits just från Stegeborg och från flottan. Ingenting tyder dock på att hertigens artilleri någonsin sattes in i striden. (Fakta: Slaget vid Stångebro - Olle Hörfors, 1998, Länsmuseet Östergötland)
Du
är besökare nr. Denna sida ändrad 07 dec 1999 23:17 |
